Riksbankens kapitalförvaltning

Riksbanken förvaltar finansiella tillgångar i första hand för att kunna uppfylla sina lagstadgade åtaganden. I syfte att säkerställa den finansiella stabiliteten ska det finnas beredskap att ge tillfälligt likviditetsstöd till banker i såväl kronor som i utländsk valuta. I penningpolitiskt syfte ska det finnas beredskap att köpa eller sälja valuta för att kunna påverka kronkursen. Riksbanken tillhandahåller också lån till Internationella valutafonden (IMF), som i sin tur lånar ut pengar till utvecklingsländer och länder i finansiell kris.

Riksbankens finansiella tillgångar utgörs av guld- och valutareserven inklusive fordringar på IMF, tillgångar knutna till Riksbankens penningpolitiska verksamhet och övriga finansiella tillgångar. Guld- och valutareserven är normalt de största tillgångsposterna och de som är föremål för kapitalförvaltningen.

Tillgångarna i guld- och valutareserven förvaltas så att Riksbanken alltid kan uppfylla sina åtaganden. Detta sätter tydliga ramar för förvaltningen, men inom dessa ramar förvaltas tillgångarna, precis som hos vilken kapitalförvaltare som helst, för att ge så hög långsiktig avkastning som möjligt i förhållande till den risk som tas.

Riksbanken fattar varje år beslut om ramarna för tillgångsförvaltningen, en investeringspolicy. Den anger bland annat restriktioner för valutareservens valuta- och tillgångsfördelning med syftet att Riksbanken alltid ska kunna uppfylla sina åtaganden. I investeringspolicyn anges även ett intervall för valutareservens genomsnittliga ränterisk.