Vad är finansiell stabilitet?
Det finns inget entydigt mått på finansiell stabilitet och det är inte heller lätt att kort och precist definiera vad begreppet innebär. Riksbanken har valt att definiera finansiell stabilitet som att det finansiella systemet kan upprätthålla sina grundläggande funktioner och dessutom har motståndskraft mot störningar som hotar dessa funktioner.
Med det finansiella systemet avses inte bara banker, försäkringsbolag och andra finansiella aktörer, utan också finansiella marknader och den finansiella infrastruktur i form av tekniska system, dess regler och rutiner som krävs för att göra betalningar och utbyta värdepapper. Till systemet räknas även det finansiella regelverket i form av lagstiftning, regleringar och andra normer.
Det finansiella systemets grundläggande funktioner är att förmedla betalningar, omvandla sparande till finansiering och hantera risker. Dessa beskrivs mer detaljerat längre fram i avsnittet. Med att systemet ska upprätthålla sina grundläggande funktioner menas att störningar inte ska leda till att någon funktion fungerar sämre med stora samhällsekonomiska kostnader som följd. En sådan försämring kan vara att banker av någon anledning inte kan utföra betalningar sinsemellan. Ett annat exempel är en kreditåtstramning, där tillgången till krediter begränsas, till exempel därför att bankerna inte har möjlighet att finansiera sin utlåning.
Vad som utgör motståndskraft skiljer sig åt för olika delar av det finansiella systemet. Vad som är motståndskraft mot störningar som hotar systemets funktioner är dessutom en bedömningsfråga med många dimensioner. Det handlar till exempel om hur mycket kapital det finns i bankerna och hur god likviditet de har samt hur sårbar den finansiella infrastrukturen för betalningar är. I skriften Riksbanken och finansiell stabilitet (länk) beskrivs hur Riksbanken i praktiken bedömer motståndskraften i systemet. En störning kan till exempel vara att ekonomin, eller någon del av denna, plötsligt utvecklar sig sämre än förväntat eller att en större bank gör förluster som hotar dess överlevnadsförmåga.
Det finansiella systemets grundläggande funktioner
I sin definition av finansiell stabilitet har Riksbanken valt att utgå från de funktioner som det finansiella systemet tillhandahåller. För Riksbanken är det alltså väsentligt vilka dessa funktioner är, hur de tillhandahålls och varför de är viktiga för ekonomin. Det handlar främst om förmedling av betalningar, omvandling av sparande till finansiering och hantering av risker.
Förmedling av betalningar innebär att det finansiella systemet hjälper hushåll och företag när de behöver betala för varor eller tjänster. Om inte löner betalas ut i tid och räkningar kan betalas blir det snabbt kaos i ekonomin. I Sverige är det i huvudsak bankerna som förmedlar olika slags betalningstjänster och ser till att betalningar kan utföras. Förutom bankerna är de tekniska system där de faktiska överföringarna görs, det vill säga den finansiella infrastrukturen, en förutsättning för att betalningsförmedlingen ska fungera. För transaktioner med värdepapper, där både betalning och värdepapper ska byta ägare, finns det tekniska system som hanterar varje steg i transaktionen från det att en kund lämnar en köp- eller säljinstruktion till sin bank till dess att affären är genomförd.
Omvandling av sparande till finansiering innebär att det finansiella systemet tar hand om sparandet i hushåll och företag och medverkar till att finansiera konsumtion och investeringar i till exempel bostäder och produktionskapital. Denna så kallade kapitalförsörjning innefattar alla former av finansiering, men en viktig del utgörs av krediter av olika slag. Hushåll och företag kan spara genom att göra insättningar i bank eller genom att köpa olika typer av värdepapper. Hushåll och företag som i stället vill låna kan göra det genom att ta banklån. För större företag finns det vanligtvis även möjlighet att låna genom att ge ut värdepapper, så kallad marknadsfinansiering.
När banker lånar ut pengar omvandlar de kortfristig finansiering till långfristig utlåning. Med det menas att bankernas finansiering - kundernas insättningar och bankens marknadsfinansiering - har en kort löptid eller ska betalas tillbaka på begäran, medan deras utlåning är långfristig. Denna så kallade löptidsomvandling är en mycket viktig tjänst eftersom den ger hushåll och företag möjlighet att spara med kort bindningstid, så att exempelvis insättningar kan användas för betalningar, samtidigt som de kan låna på lång tid, exempelvis vid bostadsköp eller för investeringar i en ny fabrik.
Hushåll och företag kan också behöva krediter för att överbrygga glapp mellan intäkter och utgifter på kort sikt. Brist på mer långfristiga krediter skulle till exempel kunna tvinga företag att avstå från investeringar och hushåll från bostadsköp. Omvandlingen av sparande till finansiering och av kortfristig finansiering till långsiktig utlåning är alltså av stor betydelse för ekonomin.
Hantering av risker innebär att hushåll och företag, inte minst finansiella företag som exempelvis banker, ges möjlighet att hantera sina risker genom att sprida och dela dem eller omfördela risker till de aktörer som är intresserade av att mot ersättning bära dessa. Riskhanteringen har blivit allt viktigare i takt med att de finansiella marknaderna har utvecklats. Företag och banker som finansierar sig på internationella värdepappersmarknader kan exempelvis försäkra sig mot ränte- och valutarisker, det vill säga de risker som orsakas av förändringar i räntenivåer och valutakurser, via de finansiella marknaderna. Exempelvis kan en pensionsförvaltare som placerar i obligationer vilja minska risken för en räntehöjning genom att sälja den risken på marknaden samtidigt som förvaltaren kan vilja öka möjligheten till värdestegring genom att köpa exempelvis risken för att den svenska kronan stiger i värde. Om riskhanteringen skulle fungera sämre så skulle många affärer försvåras och kanske till och med inte genomföras.
