Internationella valutafondens (IMF) årsmöte i Washington den 23-24 september 2011

Den 24 september 2011 träffades Internationella monetära och finansiella kommittén (IMFC) i samband med Internationella valutafondens och Världsbankens årsmöten. I den svenska delegationen ingick riksbankschef Stefan Ingves, vice riksbankschef Barbro Wickman-Parak, vice riksbankschef Lars Nyberg, finansminister Anders Borg och biståndsminister Gunilla Carlsson.

Syftet med IMFC:s möte var att diskutera aktuella internationella frågor samt att ge vägledning om institutionens verksamhet. Sveriges ståndpunkter i aktuella IMFC-frågor beslutas i samråd med den valkrets av nordisk-baltiska länder där Sverige ingår.

Under IMFC-mötet diskuterades framför allt följande:

Det världsekonomiska läget

En nyhet på IMFC var att slutsatserna från IMF: s flaggskeppsrapporter World Economic Outlook, Global Financial Stability Report och Fiscal Monitor presenterades i en gemensam multilateral övervakningsrapport. IMF:s chefekonom, Olivier Blanchard, och IMF:s finansiella rådgivare, José Viñals, redogjorde för slutsatserna i denna nya rapport under mötet. Slutsatsen var att det hade skett en kraftig inbromsning av tillväxten i världsekonomin i jämförelse med för ett halvår sedan. Framtidsutsikterna för den globala tillväxten hade också reviderats ned eftersom regeringar, hushåll och företag nu samtidigt måste strama åt sina finanser.

Därtill pågår en förtroendekris då de finansiella marknaderna påverkas negativt av den politiska osäkerheten. Sedan IMFC:s möte i våras har den globala finansiella stabiliteten försämrats samtidigt som riskaptiten har minskat. Den minskade riskaptiten har lett till portföljinvesteringar flödat från tillväxtländer till säkrare tillgångar.

Trots att flera industriländer inlett stora finanspolitiska åtstramningar är det lång väg kvar till dess att de offentliga finanserna åter är på hållbara nivåer. I vissa tillväxtekonomier har i stället hotet om överhettning fortsatt att vara ett problem, med stigande inflation, stark kredittillväxt och ökande bytesbalansunderskott.

IMF menar att de finanspolitiska utmaningarna framöver innefattar att minska staters skuldsättning genom att presentera trovärdiga åtgärder på medellång till lång sikt.

Vad gäller penningpolitiken krävs det att centralbanker i industriländer håller styrräntan låg en tid framöver och att de låga räntornas oönskade sidoeffekter hanteras genom att inrätta lämpliga verktyg för makrotillsyn. Centralbankerna bör också vara beredda på att ta till okonventionella metoder.

Tillväxtländerna bör däremot strama åt sina styrräntor samt komplettera verktygen för makrotillsyn och andra sätt att minska effekterna av volatila kapitalflöden. Därtill krävs det en rad finansiella åtgärder; i industriländer måste den privata sektorn minska sin skuldsättning, och i Europa bör man se till att banksektorn är tillräckligt väl kapitaliserad och att banker vid behov rekonstrueras. I tillväxtländer bör fokus ligga på att förhindra att sårbarheter sprids samt att förbättra motståndskraften bland bankerna. Globalt sett krävs det att de nya regleringarna genomförs snarast och är konsistenta mellan alla länder.

För att främja att global tillväxt och att den finansiella stabiliteten förbättras krävs därför en gemensam ansträngning från alla länder. Det viktigaste blir att återställa förtroendet och att möjliggöra en hållbar och balanserad utveckling framöver.

Det internationella monetära systemet

Det rådde enighet bland medlemsländerna att IMF bör fortsätta att analysera och tydligt belysa framtida risker i sin övervakning samt förbättra övervakningen av de finansiella marknaderna. Dessutom betonades det att IMF:s ståndpunkter måste få större genomslag.

Vidare fanns det ett brett stöd för att ta fram en strategi i hanteringen av kapitalflöden där man tar hänsyn till både mottagarländer och de länder där kapital flödar ut.

Därtill pågår ett arbete med att se över tillvägagångssätt för att stärka IMF:s krisförebyggande utlåning. Syftet är att förbättra fondens förmåga att tidigt stoppa eventuella systemrisker så att problem i ett land inte sprider sig och utvecklas till en fullskalig kris.  IMF utvecklar även principer för samarbetet med regionala finansiella arrangemang, till exempel European Financial Stability Facility (EFSF) i Europa.