Riksbankens balansräkning

När man talar om kapitalförvaltningen i Riksbanken är det meningsfullt att utgå från Riksbankens balansräkning. En balansräkning består av en tillgångs- och en skuldsida. Tillgångssidan anger vad finansieringen används till. Skuldsidan anger hur organisationen är finansierad.

Riksbankens balansräkning

Tillgångssidan

För att kunna uppfylla sitt lagstadgade mål och sina uppdrag placerar Riksbankens sitt kapital i olika finansiella tillgångar.

I likhet med flertalet centralbanker har Riksbanken en guldreserv. Den är till viss del en kvarleva från gamla tider då värdet på utestående sedlar och mynt var kopplat till guld. Valutareserven är placerad i räntebärande värdepapper i utländsk valuta. Syftet med guld- och valutareserven är främst att säkerställa Riksbankens möjlighet att uppfylla sina lagstadgade mål.

För att kunna genomföra penningpolitiken kan Riksbanken hålla så kallade penningpolitiska tillgångar. För att styra den korta räntan och, i förlängningen, påverka inflationen i Sverige kontrollerar Riksbanken likviditeten i banksystemet med den penningpolitiska repan eller med riksbankscertifikat. Om banksystemet behöver mer likviditet genomför Riksbanken en penningpolitisk repa, det vill säga lånar ut pengar genom att köpa värdepapper av bankerna. Dessa värde papper blir som en tillgång i balansräkningen. Om banksystemet har för mycket likviditet ger Riksbanken ut riksbankscertifikat, det vill säga lånar in pengar genom att sälja värdepapper till bankerna. Dessa värdepapper som Riksbanken sålt till bankerna blir en skuld i balansräkningen.

Fordringar på IMF uppkommer eftersom Riksbanken lånar ut pengar till Internationella valutafonden (IMF), som i sin tur lånar ut pengar till utvecklingsländer samt länder i finansiell kris.

Riksbanken har dessutom så kallade övriga tillgångar som innehåller bland annat aktier i BIS och derivat.

Skuldsidan

Riksbanken och dess verksamhet är finansierad genom utestående sedlar och mynt, penningpolitiska skulder, skulder i utländsk valuta och eget kapital.

Riksbanken ger ut sedlar och mynt som används i Sverige som lagliga betalningsmedel. Det nominella värdet på dessa sedlar och mynt bokförs som en skuld i Riksbankens balansräkning. Riksbanken betalar inte ränta på denna skuld till dem som innehar sedlarna och mynten. Riksbanken använder däremot skillnaden mellan det nominella värdet på sedlar och mynt i omlopp och kostnaden för kontanthantering för att skaffa finansiella tillgångar. Dessa tillgångar genererar intäkter som kallas för seignorage. Seignoraget är med andra ord avkastningen på de av Riksbankens tillgångar som svarar mot utelöpande sedlar och mynt minskad med Riksbankens totala kostnad för kontanthantering.

Med penningpolitiska skulder avses till exempel riksbankscertifikat (se penningpolitiska tillgångar ovan).

Riksbanken har för närvarande även skulder i utländsk valuta i form av lån i Riksgälden, som i sin tur har gett ut certifikat och obligationslån i EUR och USD på marknaden. Dessa lån finansierar den förstärkning av valutareserven som direktionen beslutade om under 2009.

Det egna kapitalet har byggts upp av intäkter sedan Riksbanken startade, tidvis även från vanlig bankverksamhet. Numera fungerar Riksbanken enbart som centralbank och delar varje år ut en del av resultatet till ägaren, det vill säga staten. Om det finns orealiserade vinster i guld- och valutareserven bokförs dessa på ett värderegleringskonto.