Det mesta av den löpande förvaltningen av Riksbankens finansiella tillgångar rör valutareserven.
Valutareserven tjänar två syften. Den ska i första hand kunna användas för att uppfylla Riksbankens åtaganden. Reserven ska kunna användas till att ge tillfälligt likviditetsstöd till solventa svenska banker, till att fullgöra Sveriges del i Internationella valutafondens (IMF:s) internationella långivning, och till att vid behov intervenera på valutamarknaden. Dessa åtaganden innebär begränsningar i hur valutareserven kan placeras. En stor del av valutareserven bör hållas i de valutor i vilka likviditetsstöd kan bli aktuellt. Därutöver bör reserven hållas i tillgångar med låg likviditetsrisk, det vill säga i tillgångar som snabbt kan omvandlas till reda pengar.
I andra hand ska valutareserven ge Riksbanken, och i slutändan staten, god avkastning i förhållande till den risk som tas. Detta innebär att valutareserven kan utformas på ett annat sätt än vad som motiveras enbart av Riksbankens åtaganden. Valutareserven får dock inte placeras så att möjligheterna att utföra Riksbankens uppdrag äventyras.
Valutareservens sammansättning
Direktionen fattar varje år beslut om ramarna för tillgångsförvaltningen, investeringspolicyn. Den anger bland annat restriktioner för valutareservens valuta- och tillgångsfördelning med syftet att Riksbanken alltid ska kunna uppfylla sina åtaganden. I investeringspolicyn anges även ett intervall för valutareservens ränterisk.
Valutareserven är av policyskäl koncentrerad till tillgångar i euro och amerikanska dollar som tillsammans utgör minst 70 procent av valutareserven. Dessa tillgångar är i form av statsobligationer och består till ungefär lika delar av euro och amerikanska dollar.
Genom att valutareserven är placerad i utländska valutor uppstår en valutarisk som påverkar Riksbankens resultat. För att minska valutarisken gör Riksbanken placeringar i ett antal olika valutor utöver de som omfattas av policybehovet. Utöver euro (EUR) och amerikanska dollar (USD), placerar Riksbanken även i brittiska pund (GBP), norska kronor (NOK), australiensiska dollar (AUD) och kanadensiska dollar (CAD).
Riksbanken har en valutaexponering i norska kronor, men äger inga norska värdepapper eftersom marknaden för norska statsobligationer är relativt liten och har låg omsättning. I stället placerar Riksbanken i amerikanska dollar, vars valutarisk omvandlas till norska kronor på valutaderivatmarknaden. I övrigt överensstämmer Riksbankens tillgångsfördelning med valutafördelningen.
Riksbankens valutareserv är huvudsakligen placerad i statsobligationer. Riksbanken kan även investera i obligationer som emitterats av andra än stater. Motivet för detta är att förbättra valutareservens riskjusterade avkastning. Högst 30 procent av valutareserven får investeras i tillgångar utfärdade av statsgaranterade och mellanstatliga organisationer, lokala och regionala myndigheter samt US-agencies.
Riksbankens valutareserv förstärktes under 2009 i EUR och USD. Dessa värdepapper består enbart av statsobligationer och statsskuldväxlar. Ränterisken är emellertid betydligt mindre än för övriga valutareserven. Den förstärkta delen av valutareserven har ingen valutaexponering eftersom den är finansierad i EUR och USD.
