Internationella valutafonden (IMF)

IMF-byggnadenDeltagarkrets

Internationella valutafonden (IMF) har idag 187 medlemsländer, alltså i stort sett samtliga länder i världen. Fondens huvudkontor ligger i Washington D.C.

Mandat/uppgifter

IMF ska enligt sina stadgar verka för internationellt monetärt samarbete samt makroekonomisk och finansiell stabilitet. Syftet är att bidra till en balanserad ökning av världshandeln och främja ekonomisk tillväxt och ökad levnadsstandard i världen.
 
IMF har tre huvudsakliga uppgifter: övervakning av medlemsländernas ekonomier, utlåning för betalningsbalansstöd och teknisk assistans. Tyngdpunkten i arbetet ligger på övervakning av medlemsländernas ekonomiska politik. På basis av denna övervakning utfärdar IMF råd och rekommendationer om den ekonomiska politiken och om finansiella reformer i syfte att förebygga uppkomsten av finansiella kriser. När sådana ändå inträffar, är IMF:s roll att dels ge råd om hur ekonomin ska förbättras, dels kunna ge villkorat finansiellt stöd för att tillfälligt täcka betalningsbalansbehoven och därmed underlätta för de länder som drabbas att stabilisera sin ekonomi. Avsikten är att därmed skapa förutsättningar för en långsiktigt stabil ekonomisk tillväxt. Länder som för en i grunden sund ekonomisk politik kan också försäkra sig om lån om de skulle drabbas av betalningsbalansproblem genom yttre händelser. IMF finansierar sin utlåning främst med kapital som medlemsländerna tillskjutit i förhållande till sin ekonomiska vikt i världsekonomin, och detta kapital ligger också till grund för ländernas röststyrka i fondens beslutande organ. Totalt kan IMF sålunda förfoga över 333 miljarder dollar, vartill kommer ytterligare 600 miljarder dollar i utlovad finansiering. Den tekniska assistansen från IMF inriktas främst på att bistå i uppbyggnaden av institutioner, lagar och regelverk för den finansiella sektorn i medel- och låginkomstländer.
 
IMF skickar årligen en delegation även till Sverige som utvärderar den svenska ekonomin och den politik som förs. Detta kallas artikel IV-konsultation och den brukar avslutas med att IMF-delegationen presenterar ett uttalande om den svenska ekonomin. Den rapport som sedan utarbetas utifrån denna granskning diskuteras av IMF:s exekutivstyrelse. De flesta medlemsländerna har även låtit IMF utvärdera sina finansiella sektorer i s.k. Financial Sector Assessment Programs (FSAPs), även om dessa granskningar formellt är frivilliga. FSAPs kan genomföras dels för ett enskilt land, dels för regioner. För den nordisk-baltiska regionen slutfördes en regional FSAP år 2006 och Sverige genomgick en FSAP 2011.

Kort historik

Internationella valutafonden bildades efter en konferens i Bretton Woods 1944 (då även Världsbanken inrättades). Syftet med att upprätta IMF var att undvika en upprepning av den protektionistiska politik som hade förts under 1930-talet och som då ledde till en dramatisk nedgång i handel, produktion och sysselsättning. Sverige blev medlem i IMF 1951. 

Beslutsformer/deltagarformer

Guvernörsstyrelsen

IMF:s högsta beslutande organ är guvernörsstyrelsen där varje medlemsland har en representant, vanligtvis landets centralbankschef eller finansminister. Guvernör för Sverige är riksbankschefen Stefan Ingves. Styrelsen samlas en gång om året till IMF:s årsmöte. Guvernörsstyrelsen har delegerat beslutanderätten i nästan alla frågor till exekutivstyrelsen. 

Exekutivstyrelsen

Medlemsländerna i IMF företräds av sammanlagt 24 ledamöter i exekutivstyrelsen som sammanträder flera gånger i veckan. Flertalet medlemsländer ingår i valkretsar som delar på en gemensam representant i exekutivstyrelsen. USA, Japan, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina och Saudiarabien har i kraft av sin röststyrka egna styrelserepresentanter. Sverige har 1,09 procent av IMF:s röster och ingår i den nordisk-baltiska valkretsen, som omfattar 8 länder och har 3,5 procent av den totala röststyrkan. Under perioden 2010-2012 har Danmark ordförandeskapet i den nordisk-baltiska valkretsen som då representeras av exekutivdirektör Benny Andersen. Till sitt förfogande har han ett kontor med tjänstemän från länderna i valkretsen.

Internationella monetära och finansiella kommittén (IMFC)

IMFC är en rådgivande kommitté till guvernörsstyrelsen som även ger policyvägledning åt IMF:s exekutivstyrelse. IMFC fattar inte några formella beslut. I kommittén ingår finansministrar eller centralbankschefer från de stora länderna och från de länder som representerar de olika valkretsarna. Dessutom deltar observatörer från ett antal internationella organisationer. IMFC möts två gånger per år, på våren och i samband med årsmötet på hösten, och utfärdar en kommuniké som redovisar slutsatserna från respektive möte. Dessa kommunikéer ger strategisk vägledning och har därför stor betydelse för IMF:s verksamhet fram till nästa möte.

Samordning inom Norden, Baltikum och EU

För Sveriges del innebär samarbetsformerna inom IMF rent praktiskt att mycket av IMF-arbetet sker inom ramen för den nordisk-baltiska valkretsen. I valkretsen utarbetas det löpande gemensamma ståndpunkter i viktigare policyfrågor som ska behandlas i exekutivstyrelsen. Nordisk-baltiska monetära och finansiella kommittén (NBMFC) är valkretsens högsta policyskapande organ. Den är sammansatt av vice centralbankschefer och statssekreterare i finansdepartementen från de nordiska och baltiska länderna. Dessa träffas två gånger per år för att diskutera viktiga IMF-frågor. Till ordförande i NBMFC och IMFC väljs en representant enligt en bestämd rotationsordning inom valkretsen. Sedan andra halvåret 2011 är Danmarks centralbankschef Nils Bernstein valkretsens representant i IMFC. Sedan hösten 2011 är avdelningschefen i det danska finansdepartementet, Steen Lohmann-Poulsen, ordförande i NBMFC. Riksbanken är svensk kontaktmyndighet gentemot IMF och de andra länderna i valkretsen. Riksbanken samordnar svenska ståndpunkter med Finansdepartementet. Vid behov involveras även andra departement.

 

I viktigare IMF-frågor sker även en informell samordning av EU-ländernas ståndpunkter inom ramen för Ekonomiska och finansiella kommittén (EFK) och dess underkommitté för IMF-frågor (SCIMF) samt inom Europeiska centralbankssystemet (ECBS) med dess internationella kommitté (IRC).

Viktiga frågor för Riksbanken

Effektiv ekonomisk övervakning

En viktig fråga för Sverige är att IMF:s övervakning ska vara effektiv när det gäller att påverka länders ekonomiska politik i rätt riktning. IMF bör kunna uppmärksamma om något lands politik riskerar att påverka andra länder på ett negativt sätt. Ekonomiska utbyten och finansiella flöden sker även i allt större utsträckning över landsgränser och därför är det också viktigt att förstärka övervakningen av hela regioner snarare än att bara se till de enskilda länderna. Sverige stödjer även IMF:s  pågående arbete att bättre koppla ihop den makroekonomiska analysen med finansiella aspekter.

God legitimitet hos medlemsländerna

En förutsättning för att fonden ska få gehör för rekommendationerna om den ekonomiska politiken är att dess legitimitet är god hos medlemsländerna. Det är viktigt att medlemsländernas inflytande och representation i IMF speglar deras ekonomiska betydelse i världsekonomin. Sverige har gett sitt stöd till en starkare representation för främst tillväxtmarknadsländer som vuxit i ekonomisk styrka under senare år. Samtidigt arbetar Sverige för att upprätthålla ett rimligt inflytande för små välutvecklade länder som idag ger betydande finansiella bidrag till fondens verksamhet och för vilka en försvagad legitimitet på sikt skulle äventyra förutsättningarna för fortsatta bidrag. Sverige arbetar vidare för transparenta regler och processer vid beslut om medlemsländernas inflytande i IMF.

Stabil finansiering av IMF:s verksamhet

Ytterligare en central fråga för Sverige är att IMF ska ha en stabil finansiering och tillräckliga resurser för att fylla sin roll på ett effektivt sätt. Sverige har även aktivt bidragit till att stärka IMF:s finansiering i ljuset av den finansiella krisen genom överenskommelsen om bilaterala lån från EU-länderna. Medlemsländerna i EU kom under våren 2009 överens om att ge tillfälliga lån till IMF på totalt 75 miljarder euro. Sveriges och därmed Riksbankens andel uppgår till motsvarande ca 25 miljarder kronor. Det pågår även diskussioner om att ytterligare stärka IMF:s resurser. Euroländerna har sagt sig villiga att skjuta till 150 miljarder euro. Riksbankens direktion har tagit beslut om att verka för ett riksdagsbeslut som ger Riksbanken rätt att temporärt förstärka fondens utlåningskapacitet med ytterligare upp till 100 miljarder kronor.

 

En viktig uppgift framöver blir att bedöma vad som långsiktigt är en rimlig storlek på IMF:s ordinarie resurser. Detta kommer i viss mån bero på utfallet av de pågående diskussionerna om institutionens framtida roll. Det finns bl a förslag om att IMF ska utöka sin försäkringsroll för att minska medlemsländernas behov av reservuppbyggnader och därmed reducera de globala obalanserna. Skulle detta bli verklighet så kan det ha konsekvenser för hur stora resurser IMF kommer att behöva för att klara en sådan roll.

Dela

Senast granskad

Innehållsansvarig

Kontakta innehållsansvarig

Fyll i information

För att minimera automatiskt spam ber vi dig att svara på frågan i fältet nedan.

3 + 3 ?