Flodén: Tvåprocentsmålet är internationellt etablerat

Klas Eklunds debattartikel på di.se: "Riksbanken måste sänka inflationsmålet"

Martin Flodéns replik:

Klas Eklund (DI 21/2) har rätt när han påpekar att starka globala krafter pressar tillbaka inflationen, men jag kan inte hålla med om Eklunds slutsats att inflationen är död och att Riksbanken bör sänka inflationsmålet.

Eklund säger att det är svårt för ett litet land som Sverige att på egen hand trycka upp inflationen. Men det är ju inte bara i Sverige vi brottas med dessa globala krafter. Många centralbanker har samma mål som Riksbanken (2 procents inflation), brottas med ett svagt inflationstryck och bedriver därför en expansiv penningpolitik. Som jämförelse har den europeiska centralbanken nyligen sänkt sin styrränta till -0,50 procent. Deras tillgångsköp har dessutom varit betydligt mer omfattande än Riksbankens.

Flera centralbanker ser nu över sina ramverk mot bakgrund av de senaste årens svaga inflationstryck och expansiva penningpolitik. Men den amerikanska centralbanken har redan slagit fast att nivån på deras inflationsmål ska ligga kvar på 2 procent, och en av de viktigaste frågorna som den europeiska centralbanken lyfter är om de ska förtydliga att även deras mål är 2 procents inflation. Med tanke på det omvärldsberoende Eklund lyfter fram skulle det då vara problematiskt för Sverige att sikta på en annan inflationsnivå.

Svag produktivitetstillväxt och demografisk motvind bidrar till att långsiktiga realräntor är låga. Eklund hänvisar till Larry Summers och risken att ekonomierna fastnar i en ”långsiktig stagnation” med låg tillväxt och låg inflation när de långsiktiga realräntorna är låga. Bakgrunden är att penningpolitiken inte blir tillräckligt expansiv för att hålla uppe efterfrågan när styrräntan begränsas av sin nedre gräns. Men slutsatsen är ju då inte att centralbankerna ska ”ge upp”. Istället brukar Summers och andra framstående ekonomer mena att centralbanker ska hålla räntorna så låga som möjligt men att finanspolitiken dessutom behöver bli mer expansiv.

Eklund oroas över att låga räntor medför ökad skuldsättning, risk för nya bubblor, finansiell instabilitet, ökad segregation och att ”zombieföretag” inte slås ut. Så är det kanske, men som Eklund noterar är låga räntor ett globalt fenomen som inte bestäms av Riksbankens penningpolitik. De här riskerna och problemen måste därför hanteras med andra medel än Riksbankens styrränta.

Till sist: Riksbankens expansiva penningpolitik har fungerat väl och bidragit till att svensk ekonomi har utvecklats starkt under de senaste åren. Inflationen har stigit och var 1,9 procent i genomsnitt 2017-2019 (inflationen är alltså inte död!). Vi har därför kunnat lätta en aning på penningpolitiken och har nu en något högre styrränta än de flesta europeiska länderna.

De senaste månaderna har inflationen fallit tillbaka lite mer än vi räknat med, främst på grund av låga energipriser. Dessutom medför coronaviruset ökad osäkerhet. Eklund har förstås rätt när han säger att Riksbanken inte ska vidta åtgärder som är så expansionistiska att de skadar svensk ekonomi. Eklund har förmodligen även rätt när han säger att inflationen blir lägre än 2 procent de närmsta åren. Men det betyder inte att vi ska överge inflationsmålet. Med en väl utformad penningpolitik räknar vi med att inflationen åter stiger mot 2 procent när effekterna av dessa temporära faktorer klingar av.

Martin Flodén, vice riksbankschef