Den globala ekonomin har gått igenom flera allvarliga kriser de senaste åren: pandemi, krig och mycket hög inflation. De bakomliggande orsakerna liksom händelseförloppen skiljer sig markant från tidigare kriser som dotcom-krisen, finanskrisen och eurokrisen. Men effekterna på ekonomin har likväl varit mycket stora och lett till omfattande penning- och finanspolitiska åtgärder i syfte att hantera dessa effekter.

Det är välkänt att det är svårare att göra ekonomiska analyser när ekonomin drabbas av stora störningar. De senaste årens utveckling, präglad av stora ekonomiska svängningar och beteendeförändringar, har varit svår att fånga med de modeller och analyser som centralbanker normalt använder sig av. I denna ekonomiska kommentar undersöker vi om forskning inom beteendeekonomi kan fungera som ett nyttigt komplement till makroekonomiska standardmodeller för att förbättra analysen och beslutsfattandet inom penningpolitiken.

Hur centralbanker bedriver penningpolitik och vilka mål de ska ha är baserade på en växelverkan mellan praktiska erfarenheter och nationalekonomisk forskning. Exempelvis har några av mottagarna av Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, ofta kallat ekonomipriset, belönats för resultat som varit centrala: relationen mellan inflation och arbetslöshet, vilket mål penningpolitiken ska ha och centralbankens ställning gentemot det politiska systemet.^[2] Se exempelvis Heikensten (2005) och Ingves (2015) för en beskrivning.

De makroekonomiska standardmodeller som centralbanker oftast använder sig av, och som bygger vidare på ovan nämnda forskning, baseras på ett antagande om att hushållen och de övriga ekonomiska beslutsfattarna är rationella och framåtblickande och har som mål att maximera sin egen nytta. Detta brukar beskrivas som antagandet om the economic man eller homo economicus.

Beteendeekonomi integrerar insikter från psykologi med nationalekonomi. Ämnet har belönats med två ekonomipris, till Daniel Kahnemann 2002 och Richard Thaler 2017.^[3] Priset till Kahneman 2002 delades med Vernon Smith, som belönades för sin forskning om experimentell ekonomi; se Kungliga vetenskapsakademin (2002). Kahneman avled för ett par veckor sedan, 90 år gammal. Dessutom har flera andra pristagare fokuserat på ämnet senare i sin karriär, exempelvis George Akerlof och Robert Shiller.^[4] Se Akerlof och Shiller (2009). I den penningpolitiska diskussionen bland centralbanker har ibland beteendeekonomiska resonemang lyfts fram som går ut på att ekonomiska aktörer styrs av psykologiska faktorer och kan ha annorlunda preferenser än vad vanliga makroekonomiska modeller utgår från, samtidigt som dessa preferenser i sin tur kan skilja sig mellan olika aktörer. ^[5] Se exempelvis Yellen (2007), Haldane (2014) och Byrne m.fl (2022).

Vår förhoppning med den här ekonomiska kommentaren är att ge några uppslag på hur empirisk forskning från beteendeekonomin skulle kunna bidra till att förklara den ekonomiska utvecklingen under de senaste åren, framför allt kopplat till den omfattande uppgången i inflationen. Vi diskuterar även varför det kan vara viktigt att beakta denna forskning för att göra bättre analyser framöver vid utformningen av penningpolitiken. Den första delen av kommentaren beskriver några av de viktigaste resultaten från den beteendeekonomiska forskningen. Vi kommer i det sammanhanget också diskutera insikter från socialpsykologin som är viktiga att beakta i samband med gruppbeslut. I den andra delen beskrivs en enkel penningpolitisk tankeram. Den tredje delen fokuserar på inflationschocken under 2021 och 2022 och dess konsekvenser framåt. Vi rundar av kommentaren med några avslutande tankar.