Att psykologiska faktorer spelar roll för ekonomiska beslut har varit känt från början inom nationalekonomin. Adam Smith, ibland betraktad som nationalekonomins grundare, analyserade redan på 1700-talet psykologiska faktorer i sin bok ”Theory of Moral Sentiments”.^[6] Se Ashraf m.fl. (2005). Och under perioden därefter har många välkända nationalekonomer resonerat kring psykologiska faktorer. Med det sagt: Under lång tid har forskningen dominerats av antaganden om the economic man. En förklaring till det var ett behov av att göra förenklande antaganden för att göra modeller av ekonomin som underlag för olika beräkningar. Det var egentligen först på 1970- och 1980-talen som den beteendeekonomiska forskningen tog fart på allvar, anförd av bland andra ekonomipristagarna Daniel Kahneman och Richard Thaler. Förenklat kan man säga att insikterna från beteendeekonomi tar fasta på avvikelser från antagandena om the economic man. Det finns många läsvärda översikter av beteendeekonomisk forskning.^[7] Se exempelvis Gärdenfors m.fl. (2017), Kungliga vetenskapsakademien (2017), Thaler (2018) och DellaVigna (2009) för att nämna några. I den här ekonomiska kommentaren går vi igenom några av de resultat som vi menar kan vara relevanta för den penningpolitiska analysen och diskussionen:

• hur vi ser på risk och osäkerhet – prospektteorin
• enkla tumregler, mental bokföring och bristande självkontroll
• upplevelsen av rättvisa
• socialpsykologiska faktorer vid beslutsfattande, exempelvis konformitet och grupptänkande
• livserfarenheter som påverkar beslut under lång tid