Särskilda dragningsrätter åter på agendan under coronapandemin
Ekonomisk kommentar, Nyhet Särskilda dragningsrätter (SDR) skapades ursprungligen ur behovet av en neutral reservvaluta efter andra världskriget. SDR skulle öka likviditeten i det globala finansiella systemet och på så vis stödja internationell handel. Dess roll som global reservvaluta har dock förblivit liten. I samband med coronapandemin har SDR än en gång hamnat i fokus med en diskussion om huruvida en ny SDR-tilldelning skulle kunna bidra till global finansiell stabilitet.
Särskilda dragningsrätter (SDR) är en internationell reservtillgång skapad av Internationella valutafonden (IMF). SDR innebär en potentiell fordran på medlemsländernas valutareserver, men är ingen valuta i sig själv, och kan endast användas av länder och internationella organisationer.
Ett handelsavtal för växling av SDR till konventionella valutor ligger till grund för SDR-systemet, vilket gör tillgången på SDR speciellt viktig för länder vars egna valutor kanske inte är gångbara på valutamarknaden. SDR delas ut till IMF:s medlemsländer i proportion till deras ägarandel i IMF. Sveriges nuvarande tilldelning är 2,25 miljarder SDR, vilket med dagens växelkurs motsvarar drygt 30 miljarder kronor. Sverige är ett av 32 länder som skrivit på det frivilliga handelsavtalet om valutaväxlingar med IMF.
I den ekonomiska kommentaren ”Särskilda dragningsrätter – rollen som reservvaluta, Riksbankens erfarenheter och vägen framåt” går författarna igenom olika aspekter av SDR och diskuterar systemets framtid. En ny tilldelning av SDR skulle vara en möjlighet för länder som inte har tillgång till likviditet på annat håll att förse sig med utländsk valuta – framför allt dollar. Men bristen på översyn och villkor i SDR-handeln gör det svårt att veta hur dessa pengar används. För Riksbanken är detta viktigt eftersom en utökning av systemet skulle kunna innebära att bankens valutahandel ökar. Om SDR:s roll ska utökas, så som ofta föreslås, måste SDR-systemet stärkas och riskerna öppet diskuteras och hanteras.
Av Marushia Li Gislén och Maria Kangas, verksamma vid Riksbankens avdelning för finansiell stabilitet.