Så påverkar penningpolitiken inflationen

Penningpolitiken påverkar huvudsakligen ekonomin genom förändringar av Riksbankens styrränta, reporäntan, som sprider sig till marknadsräntor samt till bankernas och bostadsinstitutens in- och utlåningsräntor. Riksbanken kan också vidta andra penningpolitiska åtgärder som komplement till beslut om reporäntan, särskilt då reporäntan redan är mycket låg eller till och med är negativ.

Hur penningpolitiken påverkar den reala ekonomin – till exempel produktionen och sysselsättningen – och inflationen, kallas för den penningpolitiska transmissionsmekanismen. Transmissionsmekanismen är i själva verket inte en utan flera olika mekanismer som verkar samtidigt. En del av dessa påverkar inflationen ganska direkt medan andra tar längre tid. En allmän uppfattning är att en förändring av reporäntan har störst effekt på inflationen efter ett till två år. Samtidigt visar erfarenheterna efter skuldkrisen 2011, såväl i Sverige som internationellt, att inflationen under lång tid kan hamna under målet trots mycket låga eller till och med negativa styrräntor.

Reporäntans effekt på marknadsräntorna

Det första som händer när Riksbanken ändrar reporäntan är att dagslåneräntan påverkas. Dagslåneräntan är den ränta som bankerna betalar när de lånar pengar av varandra från en dag till en annan. Hur stor effekt en förändring av reporäntan får på övriga nominella räntor med längre löptider beror på hur pass väntad förändringen är. Om en höjning av reporäntan är förväntad kan marknadsräntorna börja stiga redan innan reporäntan höjs. När sedan reporäntan faktiskt höjs behöver detta i sig inte påverka marknadsräntorna ytterligare, om höjningen bara bekräftar det som marknadsaktörerna förväntade sig. Riksbankens ambition är att penningpolitiken ska vara förutsägbar. Riksbanken försöker påverka förväntningarna om den framtida penningpolitiken genom att regelbundet publicera prognoser för reporäntan och förklara hur penningpolitiken påverkas av den ekonomiska utvecklingen. På så sätt är det lättare att undvika att förändringar av reporäntan överraskar.

Penningpolitiken får alltså effekt på de räntor och tillgångspriser som hushåll och företag möter och därmed också på den totala efterfrågan och aktiviteten i ekonomin. Den penningpolitiska transmissionsmekanismen kan beskrivas som huvudsakligen tre kanaler, genom vilka marknadsräntorna påverkar efterfrågan: räntekanalen, kreditkanalen och växelkurskanalen. Du kan läsa mer om dessa kanaler under respektive rubrik nedan. Hushållens och företagens förväntningar om framtiden och förtroende för inflationsmålet spelar genomgående en stor roll för vilka effekter penningpolitiken har. Eftersom företag av olika anledningar inte omedelbart justerar sina priser när deras kostnader eller efterfrågan på deras produkter ändras, tenderar även allmänhetens inflationsförväntningar att vara trögrörliga. Med trögrörliga inflationsförväntningar kommer exempelvis en höjning av reporäntan bidra till högre realräntor i ekonomin, det vill säga räntor justerade för den förväntade inflationen. Det spelar roll eftersom hushåll och företag är intresserade av realräntan som de får på sitt sparande eller betalar på sina lån då de fattar ekonomiska beslut. För en penningpolitik med inflationsmål är förväntningarna om framtida inflation av särskilt stor betydelse. Nedan kan du läsa mer om inflationsförväntningarnas roll.

Räntekanalen

Högre räntor leder normalt till att hushållens konsumtion dämpas. Detta beror på flera saker. Högre räntor gör det mer attraktivt att spara, det vill säga att skjuta konsumtionen på framtiden, vilket dämpar dagens konsumtion. Dessutom minskar konsumtionen därför att de lån man redan har kostar mer i räntebetalningar. Slutligen gör högre räntor att priset på både finansiella och reala tillgångar – aktier, obligationer, kommersiella fastigheter, bostäder, med mera – faller i och med att nuvärdet av den framtida avkastningen blir lägre när räntan stiger. Hushåll som ser sin förmögenhet krympa blir mindre villiga att konsumera.

Ränteuppgången gör också att det blir dyrare för företag att finansiera investeringar. Därmed leder normalt högre räntor till att även investeringarna dämpas. Om konsumtionen och investeringarna minskar, minskar också den totala efterfrågan och det blir en lägre aktivitet i ekonomin. När aktiviteten är låg brukar priser och löner stiga i en måttligare takt. Men det tar tid från det att aktiviteten i ekonomin minskat till dess att inflationen avtar. Detta beror bland annat på att löner inte ändras från månad till månad utan mer sällan. 

Kreditkanalen

Kreditkanalen beskriver hur penningpolitiken påverkar efterfrågan via banker och andra finansiella institut. Som beskrevs ovan leder ett högre ränteläge till att priset på olika tillgångar faller. Eftersom finansiella och reala tillgångar används som säkerhet vid lån blir bankerna mer restriktiva i sin utlåning när värdet på dessa säkerheter sjunker. Det kan innebära att bankerna ökar sina räntemarginaler, alternativt minskar utlåningen genom att ställa hårdare villkor för nya krediter. Ett högre ränteläge som gör att tillgångspriserna sjunker kan också göra det lönsamt för bankerna att minska utlåningen till hushåll och företag och istället köpa värdepapper. Sammantaget förstärker kreditkanalen effekten av den högre reporäntan genom att hushåll och företag får svårare att låna pengar från bankerna, vilket leder till att konsumtion och investeringar blir lägre.

Växelkurskanalen

Växelkurskanalen beskriver hur penningpolitiken påverkar värdet på valutan. Normalt sett leder en höjning av reporäntan till att kronan stärks. På kort sikt beror detta på att högre räntor får svenska tillgångar att framstå som mer attraktiva än placeringar i andra valutor. Detta leder till ett inflöde av kapital och ökad efterfrågan på kronor, vilket stärker växelkursen.

En starkare växelkurs – en appreciering – påverkar ekonomin på framförallt två sätt. För det första blir utländska varor billigare jämfört med inhemskt producerade varor. Detta betyder att importen ökar och exporten minskar. Lägre efterfrågan på inhemska varor bidrar till att aktiviteten i ekonomin sjunker så att inflationstrycket dämpas.

För det andra påverkar växelkursen inflationen genom att priserna i kronor på varor som handlas över gränserna ändras. Företag som importerar varor till Sverige behöver betala ett lägre pris i kronor räknat för sin import. En starkare krona brukar därför sänka inflationstakten, eftersom importerade och importkonkurrerande varor blir billigare. Detta förstärker den inflationsdämpande effekten av att efterfrågan minskar.

Inflationsförväntningarna

Inflationsförväntningarna är viktiga för hur företag sätter sina priser och för hur lönebildningen fungerar och därmed inflationen. Ett väl förankrat inflationsmål gör exempelvis att företagen inte lika ofta anser sig behöva ändra sin prissättning om inflationen avviker från målet, eftersom de litar på att Riksbanken agerar för att föra inflationen till inflationsmålet. På samma sätt kan arbetstagare resonera i sina lönekrav, vilket gör att lönebildningen blir mer stabil. Båda dessa företeelser underlättar Riksbankens strävan att uppnå prisstabilitet.

Att inflationsförväntningarna ligger fast förankrade på inflationsmålet är däremot inget skäl till att Riksbanken ska låta reporäntan vara oförändrad. Snarare ska inflationsförväntningar kring 2 procent ses som ett tecken på att allmänheten förväntar sig att Riksbanken gör det som krävs för att inflationsmålet ska uppnås. Med andra ord kan inflationsförväntningarna på längre sikt ses som ett mått på allmänhetens förtroende för att Riksbanken uppnår inflationsmålet.

Om inflationsförväntningarna däremot avviker från målet kan det tyda på att allmänheten inte tror att Riksbanken klarar av att hålla inflationen kring 2 procent. Riksbanken kan då behöva ändra reporäntan i en annan takt än vad som speglas i förväntningarna om den framtida penningpolitiken. På detta sätt utgör olika mått på inflationsförväntningar och marknadens förväntningar om penningpolitiken ett komplement till Riksbankens egna inflations- och ränteprognoser. Riksbanken följer därför löpande utvecklingen av olika mått på inflationsförväntningar och publicerar dessa i den penningpolitiska rapporten.

Uppdaterad 2018-02-01