Historik inflationsmålet

Tiden före inflationsmålet

Tiden före inflationsmålets införande rådde en period med fast växelkurs. Tanken med den fasta växelkursen var att inflationen i Sverige skulle bli lika låg som våra konkurrentländer, exempelvis Tyskland. Det antogs att svenska pris- och löneökningar skulle hållas på samma låga nivå som där, eftersom högre inhemska pris- och löneökningar skulle göra svenska varor dyrare utomlands och därmed resultera i minskad export och högre arbetslöshet. Så blev dock inte fallet. Den svenska inflationen fortsatte att vara högre än i omvärlden.

I början av 1990-talet var Sverige inne i en djup ekonomisk kris. Kronan, som var knuten till eurons föregångare ecun, sattes under stor press eftersom aktörer på de finansiella marknaderna räknade med att Sverige inte skulle kunna hålla kvar vid den fasta växelkursen. Efter ett envetet försvar av kronan, genom flera politiska krispaket och kraftiga räntehöjningar av Riksbanken, tvingades Sverige till sist att överge den fasta växelkursen den 19 november 1992.

När den svenska kronan släpptes fri blev det omedelbara resultatet en snabb försvagning av växelkursen. Sedan dess har Sverige en flytande växelkurs, vilket innebär att kronans värde mot andra valutor tillåts variera. I samband med att växelkursen började flyta etablerades också en ny norm för penningpolitiken där prisstabilitet skulle uppnås via ett direkt mål för inflationen.

Inflationsmålets tillkomst

I januari 1993 tillkännagav Riksbanken att prisstabilitet fortfarande, alltså även med flytande växelkurs, var det övergripande målet för penningpolitiken. Prisstabilitet skulle nu uppnås genom att penningpolitiken fick ett direkt mål för inflationen på 2 procent, då mätt som årlig ökning av konsumentprisindex (KPI), med en toleransnivå på +/− 1 procentenhet. Tanken med toleransintervallet var att göra det tydligt att avvikelser från inflationsmålet var troliga, men också att ambitionen var att försöka begränsa dessa avvikelser. Inflationsmålet skulle formellt börja gälla från och med 1995. Under de två åren fram till 1995 skulle penningpolitiken inriktas på att förhindra att den underliggande inflationstakten, som hade kommit ned till en nivå runt 2 procent, skulle öka igen. När den fasta växelkursen övergavs hade kronans värde mot andra valutor försvagats kraftigt och det fanns en risk att det, tillsammans med andra faktorer, skulle pressa upp inflationen.

Beslutet att införa inflationsmålet fattades av riksbanksfullmäktige, som då var det beslutsfattande organet i Riksbanken. Dåvarande riksbanksfullmäktige bestod av åtta ledamöter, sju valda av riksdagen och den åttonde, riksbankschefen, utsågs av de övriga. Många av ledamöterna var aktiva politiker. Läs mer på sidan Organisation, hur Riksbankens styrs idag.

Sverige blev därmed ett av de första länderna i världen att bedriva penningpolitik med rörlig växelkurs och ett siffersatt inflationsmål. Nu blev det viktigt att skapa trovärdighet för den nya politiken och snabbt bygga förtroende för inflationsmålet.

Ändringar av inflationsmålet och nuvarande definition

2017 beslutade Riksbanken att göra inflationen mätt med KPIF, konsumentprisindex med fast ränta, till formell målvariabel. Målet för penningpolitiken är att den årliga förändringen i KPIF ska vara 2 procent. Läs mer om inflationsmålet och hur inflation mäts. Riksbanken ska dessutom bidra till en balanserad utveckling av produktion och sysselsättning, om detta kan göras utan att inflationsmålet åsidosätts.