Historik inflationsmålet

Den svenska kronan släpptes fri och i realiteten blev det en snabb försvagning av kronans värde. Sedan dess har Sverige en flytande växelkurs, vilket innebär att kronans värde mot andra valutor tillåts variera. I samband med att växelkursen började flyta etablerades också en ny penningpolitik där prisstabilitet skulle uppnås via ett direkt mål för inflationen.

Inflationsmålets tillkomst

I januari 1993 annonserade Riksbanken att prisstabilitet fortfarande, alltså även med flytande växelkurs, var det övergripande målet för penningpolitiken och preciserade det som ett mål för inflationen på två procent, mätt som årlig ökning av konsumentprisindex (KPI), med en toleransnivå på +/- 1 procentenhet. Tanken med toleransintervallet var att göra det tydligt att avvikelser från inflationsmålet var troliga, men också att ambitionen var att försöka begränsa dessa avvikelser. Inflationsmålet skulle formellt börja gälla från och med 1995. Under de två åren fram till 1995 skulle penningpolitiken inriktas på att förhindra att den underliggande inflationstakten, som hade kommit ned till en nivå runt 2 procent, skulle öka igen. När den fasta växelkursen övergavs hade kronans värde mot andra valutor försvagats kraftigt och det fanns en risk att det, tillsammans med andra faktorer, skulle pressa upp inflationen.

Med detta skapades en ny norm för penningpolitiken och Sverige blev därmed ett av de första länderna i världen att bedriva penningpolitik med rörlig växelkurs och ett tydligt inflationsmål. Nu blev det viktigt att skapa trovärdighet för den nya politiken och snabbt bygga förtroende för inflationsmålet.