En av de mer framträdande makroekonomiska trenderna under de senaste årtiondena har varit den långvariga negativa trenden i nominella och reala räntor (se diagram 1).^[3] Realräntan är ungefär lika med räntan minus den genomsnittliga inflationen under lånets löptid.

Diagram 1. Räntor, nominella statsobligationer, 10 års löptid Procent

I dagsläget kanske trenden känns avlägsen men hur den utvecklar sig framöver är en viktig fråga för hur räntorna kan komma att utvecklas när inflationen väl stabiliseras runt inflationsmålet igen.

Även om centralbanker har förmågan att kontrollera räntorna på kort sikt, anser de flesta ekonomer att centralbankerna har begränsad förmåga att påverka nominella och reala räntor på lång sikt. De vanligaste förklaringarna till den trendmässiga räntenedgången är det globala sparöverskottet, bristen på investeringsmöjligheter, och den minskade produktivitetstillväxten.^[4] Se till exempel Bauer och Rudebusch (2020), Bernanke (2005), Lundvall (2020), Summers (2014), Gordon (2016) och Flodberg (2024). Gemensamt för dessa faktorer är att de rör sig långsamt och förmodligen ligger utanför penningpolitikens kontroll.