Den allmänna uppfattningen bland ekonomer är, som vi noterade ovan, att strukturella ekonomiska krafter har drivit ner den naturliga räntan över tiden, och Fed har varit tvungen att justera penningpolitiken genom att följa denna trend. Annars skulle Fed ha hållit räntorna över den naturliga räntan under lång tid, vilket kunde ha lett till en deflationsspiral. Enligt denna teori måste Fed helt enkelt följa med i trenden i reala räntor.

Hillenbrand (2023) utgår från att de strukturella drivkrafterna i grunden orsakar trenden i räntorna men erbjuder en förklaring till att trenden fångas upp av ränteändringar just runt penningpolitiska möten.^[15] Se Hanson och Stein (2015), Hanson, Lucca och Wright (2021) och Hillenbrand (2023) för en diskussion av alternativa förklaringar till att räntor med långa löptider är känsliga för förändringar i räntor med kortare löptider. Enligt Hillenbrand (2023) får investerare kunskap om den trendmässiga nedgången i nominella och reala räntor just i samband med Fed-möten. Det kan bero på att marknaden lär sig viktig information om den långsiktiga räntenivån från Fed. Det kan också bero på att Fed-möten spelar en koordinerande roll på finansmarknaderna och att investerare samlar in information, eller handlar baserat på sin information, företrädesvis runt Fed-möten. Hillenbrand kallar denna hypotes för "Långsiktig Fed-guidning", vilket återspeglar tanken att Feds åtgärder och kommunikation kan ge vägledning till marknaderna om den långsiktiga nivån på nominella och reala räntor.

Enligt Hillenbrand (2023) kan Fed genom sin ställning och sina resurser ge information om den naturliga räntan även om den (som Fed själv tror) ligger utanför Feds kontroll.^[16] Se till exempel Powell (2018). För att uppskatta dess nivå förlitar sig de flesta modeller därför på att observera effekterna av penningpolitiken. Således, genom att noggrant följa effekten av räntor på ekonomin, får Fed, enligt denna hypotes, en uppfattning om den naturliga räntan. Det kan ge Fed en fördel över många marknadsdeltagare som kanske inte har samma resurser eller tillräckliga finansiella incitament att analysera räntans effekt på ekonomin. Fed kan alltså inte påverka själva trenden utan beaktar den när den fattar penningpolitiska beslut. Dessa beslut sprider sig till marknadsaktörers information om långsiktiga nivåer på räntor just i samband med de penningpolitiska besluten.