Kryptotillgångar, eller kryptovalutor, uppstod i samband med att Bitcoin skapades 2009. Bitcoin har ingen central utgivare och det finns inte heller några tillgångar som backar upp en Bitcoins värde. Det är en digital tillgång som distribueras på ett decentraliserat nätverk där transaktioner kan ske direkt mellan människor utan mellanhänder som banker eller centralbanker. Bitcoin och andra liknande kryptotillgångar används vanligtvis inte för att prissätta varor och tjänster och är inte heller allmänt accepterade som betalningsmedel i samhället. De kan därför generellt betraktas som spekulativa investeringar snarare än pengar.

Ur kryptovärlden kom även idén om tokenisering, det vill säga möjligheten att skapa en digital representation (eng. token) av traditionella tillgångar såsom värdepapper eller pengar, på ett decentraliserat nätverk. En fördel som ofta tillskrivs tokeniserade tillgångar är att de via så kallade smarta kontrakt kan användas för att automatisera också väldigt komplexa transaktioner.

Stablecoins kan ses som ett försök att skapa tokeniserade pengar. De första stablecoins var utgivna i amerikanska dollar, det vill säga att deras värde skulle följa värdet av den amerikanska nationella valutan, och användes som ett betalningsmedel inom kryptohandeln. Dessa stablecoins var länge helt oreglerade eller endast lätt reglerade, trots dess stora likheter med traditionella reglerade privata pengar. Under senare år har dock många länder infört reglering av stablecoins. Inom EU regleras stablecoins som följer värdet på en enda nationell valuta som e-pengar genom Mica-förordningen. Det finns för närvarande inga stablecoins i svenska kronor. Däremot finns det stablecoins i euro. USA:s reglering av stablecoins, Genius Act, godkändes i juli 2025 och förväntas träda i kraft i början av 2027.^[101] Se Staff memo Stablecoins could lead to better payments but risks remain (Riksbanken) samt Finansiell stabilitet 2025:2 (Riksbanken). Genius Act, likt Mica-förordningen i EU, etablerar tydliga regler för utgivning och användning av stablecoins. Syftet är att skydda konsumenter, motverka olaglig användning och samtidigt möjliggöra för olika typer av aktörer att verka på marknaden. Utformningen av den amerikanska regleringen har också uttryckligen syftat till en ökad internationell användning av stablecoins utgivna i dollar.

Mica-förordningen delar in stablecoins i två typer. Den första, e-pengatokens (eng. e-money tokens, EMT) är stablecoins som syftar till att upprätthålla ett stabilt värde i förhållande till en enda nationell valuta, till exempel den amerikanska dollarn. Detta är den största gruppen av stablecoins. Den andra typen, tillgångsrefererade tokens (eng. asset-referenced tokens, ART) är stablecoins som syftar till att upprätthålla ett stabilt värde i förhållande till en tillgång eller en korg av tillgångar snarare än en enda nationell valuta. Denna korg av tillgångar kan innehålla råvaror som guld, flera nationella valutor eller andra kryptotillgångar. E-pengatokens uppfyller kriterierna för e-pengar, men det gör inte tillgångsrefererade tokens. Den som köper en e-pengatoken betalar med pengar från ett bankkonto till utgivaren, som sedan skapar och ger ut stablecoins av motsvarande värde och skickar till köparen. Köparen kan sedan betala med sina stablecoins så länge en mottagare är villig att acceptera dem som betalningsmedel. För att stablecoins ska kunna hålla ett stabilt värde mot bankpengar i samma valuta använder utgivaren betalningen i bankpengar för att skapa en reserv bestående framför allt av bankinsättningar och statsskuldpapper. Den reserven används sedan när kunderna vill använda sin fordran på utgivaren och lösa in sina stablecoins till pengar på bankkonton.

Stablecoins har hittills haft en begränsad praktisk användning utanför kryptovärlden, men intresset hos marknadsaktörer har ökat på senare tid tack vare ett uttalat politiskt stöd i USA och tydligare regler i många länder, även i EU. Två möjliga användningsområden för stablecoins är dels att göra betalningar mellan länder billigare och snabbare, dels att fungera som betalningsmedel vid handel med så kallade tokeniserade tillgångar, det vill säga traditionella tillgångar som omvandlats så att handel med dem kan bedrivas på programmerbara plattformar. Stablecoins kan i enstaka fall redan användas som betalningsmedel i etablerade betaltjänster, exempelvis vid kortbetalningar eller e-handel. Dessa betalningar sker oftast via kortnätverk som Mastercard eller Visa och vid dessa transaktioner konverteras stablecoins till traditionella privata pengar – som pengar på bankkonton – innan betalningen slutförs.

Om reglerade stablecoins används i större utsträckning i framtiden behöver de fungera som ett allmänt betalningsmedel på samma sätt som andra reglerade former av pengar. Det innebär att betalningar med stablecoins bör gå via ett avvecklingssystem där omvandlingen mellan stablecoins och andra reglerade pengar sker utan värdeminskning, precis som vid betalningar med traditionella pengar. För närvarande utvecklas olika marknadslösningar för detta. Om användningen av stablecoins i svenska kronor blir omfattande är det viktigt att avvecklingen sker i centralbankspengar.

Dessutom måste allmänheten ha förtroende för stablecoins som pengar. Förutom tydliga regleringar kräver det att stablecoins behåller ett stabilt värde, att utgivarna tar ansvar för sina kunder och att riskerna för olaglig användning och bedrägerier minimeras.