Vad är stablecoins?

Innehavet av stablecoins innebär en fordran på den aktör som har gett ut dem (utgivaren), på samma sätt som bankinlåning är en fordran på en bank. För att det ska fungera som avsett behöver utgivaren ha tillräckligt med likvida tillgångar för att ersätta innehavaren när denne vill lösa in sin fordran. Att banker står under särskild tillsyn och reglering, med explicita krav på att de ska ha tillräckligt med kapital och likviditet, bidrar till att säkerställa att bankinlåning är en trovärdig fordran. Trovärdigheten för bankinlåningen stärks ytterligare av att det finns en statlig insättningsgaranti, om bankerna trots allt skulle fallera. Aktörer inom stablecoinsystem står också under tillsyn som dock är mindre omfattande än för banker. Det krävs även att utgivaren har en reserv av tillgångar som åtminstone ska motsvara värdet på de stablecoins man har gett ut, så att de alltid kan lösas in. 

Vilka tillgångar reserven består av skiljer sig mellan olika stablecoins. Oftast är det bankinlåning eller tillgångar som snabbt kan göras om till traditionella pengar, till exempel statsobligationer med kort löptid. Inom EU kallas sådana stablecoins e-money token (EMT). Men reserverna kan också bestå av guld eller andra kryptotillgångar. Sådana stablecoins kallas asset referenced tokens (ART). Därtill finns det stablecoins som inte har några reservtillgångar, eller reservtillgångar som inte motsvarar värdet på de stablecoins som har getts ut. I stället justeras utbudet automatiskt för att försöka hålla ett stabilt värde. Dessa så kallade algoritmiska stablecoins täcks dock inte explicit av EU:s regelverk, vilket innebär att rättsläget avseende dessa är oklart inom EU.

En viktig skillnad mellan stablecoins och traditionella pengar är graden av centralisering. När en part vill ha tillgång till stablecoins betalar denne utgivaren, eller en säljare av stablecoins på en handelsplats, med traditionella pengar, och får stablecoins i utbyte. Innehavet hålls i en digital plånbok och transaktionerna registreras i en blockkedja. Ett stablecoinsystem består således av utgivare, handelsplatser, plånböcker samt en eller flera blockkedjor. I motsats till transaktioner med traditionella pengar är ingen central aktör inblandad, som exempelvis en centralbank eller ett clearinghus (mellanhand för betalningar). Informationen om innehavaren och dennes transaktioner är i stället utspridd. Det gäller särskilt i de fall som självförvaltande plånböcker används.