E-pengar är en annan typ av privata pengar som vanligtvis skapas av aktörer på betalningsmarknaden som inte är banker, till exempel e-pengainstitut. Liksom pengar på bankkonton, utgör även e-pengar en fordran på utgivaren. Men medan pengar på bankkonton främjar den ekonomiska aktiviteten i samhället genom utlåning, är e-pengars funktion främst begränsad till betalningar. Ett övergripande syfte med e-pengar är att öka utbudet av betaltjänster genom att fler typer av aktörer än banker kan erbjuda sådana tjänster. E-pengar skapas genom att en kund betalar in pengar från ett bankkonto och får tillbaka e-pengar. E-pengainstitutet använder sedan bankpengarna från kunden antingen för att genomföra kundens betalning direkt, eller så investeras de i säkra tillgångar som statspapper i det fall kunden vill hålla e-pengar och göra en betalning senare.

Tanken med e-pengar är att de främst ska användas för betalningar, inte sparande. Pengar på bankkonton används nämligen för att finansiera lån till privatpersoner och företag, och det kan inte e-pengar användas till eftersom e-pengainstitut inte får ge ut lån. För att minska incitamenten att spara i e-pengar är de inte räntebärande och omfattas inte heller av någon insättningsgaranti. Innehav av e-pengar ger alltså ingen ränta och är inte skyddade om e-pengainstitutet går i konkurs. Samtidigt är regleringen av e-pengainstitut mindre omfattande än för banker, eftersom de endast kan erbjuda betaltjänster och inte andra finansiella tjänster.