Riksbankens balansräkning

Riksbankens finansiella tillgångar och skulder

Guld- och valutareserven – Riksbankens största tillgång

Riksbanken förvaltar finansiella tillgångar för att säkerställa att banken kan utföra sina uppdrag. Den största delen utgörs av guld- och valutareserven. Denna säkerställer att Riksbanken vid behov kan ge tillfälligt likviditetsstöd i utländsk valuta och genomföra interventioner på valutamarknaden. Valutareserven består framför allt av räntebärande värdepapper i utländsk valuta med hög likviditet och låg kreditrisk, i huvudsak statsobligationer.

En annan stor del av tillgångarna är värdepapper i svenska kronor som Riksbanken köpt i penningpolitiskt syfte. Under 2015 började Riksbanken köpa svenska statsobligationer för att motverka låg inflation. Efter coronapandemins utbrott utökades köpen till andra svenska värdepapper för att stödja ekonomin och motverka problem på de finansiella marknaderna. Sedan januari 2023 görs inga sådana köp. Från och med april 2023 säljer Riksbanken i stället svenska statsobligationer. I takt med att innehaven säljs och förfaller minskar de som andel av Riksbankens totala tillgångar.

Till tillgångarna hör också fordringar på Internationella valutafonden (IMF). Dessa består dels av Riksbankens innehav av särskilda dragningsrätter (SDR), dels av lån till IMF. Övriga tillgångar inkluderar bland annat Riksbankens fastighet vid Brunkebergstorg och aktier i Bank for International Settlements (BIS).

Banksystemets fordringar på Riksbanken – Riksbankens största skuld

Riksbankens finansiella skulder består till största delen av banksystemets fordringar i svenska kronor på Riksbanken. Detta beror huvudsakligen på att Riksbanken lånar svenska kronor från banksystemet för att finansiera sitt innehav av svenska och utländska värdepapper. När bankernas samlade fordringar överstiger deras samlade skulder i svenska kronor till Riksbanken har banksystemet ett likviditetsöverskott gentemot Riksbanken. Det har banksystemet haft sedan 2008. Banker som är penningpolitiska motparter kan placera sitt överskott hos Riksbanken antingen över natten i den stående inlåningsfaciliteten eller i riksbankscertifikat med en veckas löptid. Inlåningen ökade kraftigt under åren då Riksbanken köpte svenska värdepapper eftersom köpen tillförde likviditet till banksystemet. När dessa värdepapper nu säljs och förfaller minskar likviditetsöverskottet och därmed även bankernas inlåning till Riksbanken.

I oktober 2025 införde Riksbanken ett inlåningskrav. Det innebär att banker och andra kreditinstitut med verksamhet i Sverige måste placera en viss mängd medel hos Riksbanken utan ränta. Eftersom en del av banksystemets inlåning blir räntefri, minskar det Riksbankens räntekostnader. Den räntefria inlåningen får högst uppgå till skillnaden mellan den så kallade målnivån och eget kapital. För mer information, se Räntefri inlåning (inlåningskrav).

Riksbanken har även en skuld gentemot IMF som motsvarar värdet på de SDR som Riksbanken tilldelats av IMF. Därtill har Riksbanken en skuld till Riksgälden som består av utländsk valuta som Riksgälden lånat upp för att finansiera delar av Riksbankens utlåning till IMF.

Riksbanken ger ut de sedlar och mynt som används i Sverige. Värdet på utelöpande sedlar och mynt redovisas som en skuld i balansräkningen.

Vinster, förluster och Riksbankens eget kapital

Om Riksbanken gör en vinst kan den användas för att bygga upp eget kapital och riskbuffertar. När eget kapital är tillräckligt stort delas överskottet ut till staten enligt ramverket för Riksbankens eget kapital. Vinster som ännu inte realiserats redovisas på så kallade värderegleringskonton (Läs mer om värderegleringskonton och Riksbankens redovisningsregler i Riksbankens Årsredovisning).

Eget kapital kan betraktas som en skuld till den svenska staten eftersom staten äger Riksbanken. Eftersom staten inte har ett explicit krav på avkastning från Riksbanken kan det egna kapitalet ses som ett räntefritt kapital (räntefri skuld) för Riksbanken.

Eget kapital och värderegleringskonton utgör Riksbankens huvudsakliga buffertar för att täcka eventuella förluster. De utgör också tillsammans med eventuella riskavsättningar, utestående kontanter och den räntefria inlåningen Riksbankens räntefria skuld. Den räntefria skulden gynnar Riksbankens intjäning eftersom den bidrar till lägre räntekostnader. På sikt bör Riksbankens intjäning täcka de kostnader som följer av att Riksbanken ska kunna uppfylla sina mål och utföra sina uppgifter. Intjäningen bör även generera vinst så att Riksbanken kan bygga upp sitt eget kapital och andra riskbuffertar och därmed skapa ett finansiellt oberoende.

Riksbankslagen (Läs mer under ”Riksbankslagen”) reglerar hur vinster och förluster ska hanteras. Om eget kapital överstiger den så kallade målnivån ska Riksbanken dela ut pengar till staten. Om summan av det egna kapitalet och orealiserade vinster på värderegleringskonton, utom det konto som avser guld, blir för lågt får Riksbanken begära mer kapital från staten. Ett sådant kapitaltillskott ska återställa Riksbankens eget kapital till en nivå som säkerställer ett finansiellt oberoende. Riksbanken har också möjlighet att använda vinster till riskavsättningar, som gör att Riksbanken i förväg kan bygga upp en extra buffert mot risker för framtida förluster. Riksbankslagen reglerar även hur mycket räntefri inlåning Riksbanken får kräva av bankerna.

En centralbank är en, finansiellt sett, mycket tålig institution eftersom den alltid kan betala för sig i den egna valutan. En centralbank kan därför fungera precis som vanligt med lågt eller till och med negativt eget kapital under en period, vilket det finns exempel på i närtid (läs mer om dessa i Riksbankens Staff Memo). På längre sikt är det dock viktigt att Riksbanken har tillräckligt kapital för att vara självfinansierad och kunna bära de risker som följer av uppdraget. Riksbankens finansiella oberoende är en viktig del av dess oberoende i en vidare mening. En centralbanks oberoende är fundamentalt viktigt för att skapa förtroende för inflationsmålet och penningpolitiken men även för andra uppdrag som centralbanken har. Därmed behöver den, utöver ett finansiellt oberoende även ha ett politiskt och operationellt oberoende som stöds av lagen.