Hur man ska mäta penningpolitikens effekter på ekonomin är en omdiskuterad fråga inom nationalekonomin. Det är svårt eftersom penningpolitiken inte bedrivs oberoende av den ekonomiska utvecklingen, utan som en reaktion på vad som händer i ekonomin – man säger att penningpolitiken är ”endogen”. Dessutom påverkar penningpolitiken ekonomin med en viss tidfördröjning.

Om till exempel inflationen stiger efter att penningpolitiken har stramats åt så beror det inte nödvändigtvis på den åtstramande politiken. Det är mer troligt att penningpolitiken stramas åt för att centralbanken försöker dämpa en inflation som redan stiger genom att höja räntan, men det tar tid innan inflationen påverkas. För att komma runt detta problem försöker forskare och centralbanksekonomer identifiera ”exogena” förändringar av penningpolitiken, det vill säga förändringar som inte drivs av andra händelser i ekonomin, och som inte tidigare förväntades av ekonomiska aktörer. Då kan man vara mer trygg med att de effekter man mäter efter en sådan förändring faktiskt beror just på penningpolitiken, och inte på något annat som har hänt i ekonomin.^[3] Christiano m.fl. (1999) diskuterar hur man kan identifiera exogena förändringar av penningpolitiken, och Sims (2011) ger ett historiskt perspektiv. Det finns i dag en rik litteratur som studerar penningpolitikens transmissionsmekanism genom olika empiriska metoder, se till exempel Kuttner (2001), Romer och Romer (2004), Coibion (2012), Ramey (2016), Nakamura och Steinsson (2018) och Antolín-Díaz och Rubio-Ramirez (2018).