Sedan 2021 har inflationen stigit och penningpolitiken stramats åt i många länder genom att centralbanker både har höjt sina styrräntor och minskat sina innehav av finansiella tillgångar. Riksbanken har till exempel höjt sin styrränta från noll procent i februari till 2,5 procent i november, och prognosen för styrräntans nivå vid slutet av 2024 har samtidigt höjts från 0,25 procent till 2,8 procent. Sedan november 2021 har också den förväntade styrräntan vid slutet av 2024 så som den kan mätas på finansiella marknader stigit med ungefär 2 procentenheter, och marknadsräntor med längre löptid har stigit ungefär lika mycket. Centralbankernas styrräntor väntas alltså vara avsevärt högre under flera år framöver än vad finansiella marknadsaktörer förväntade sig för bara något år sedan, och det avspeglar sig i de räntor som hushåll och företag möter.

En nyckelfråga för centralbanker är hur stora åtstramningar som krävs för att stabilisera inflationen vid inflationsmålet. Eller med andra ord: Hur stora är penningpolitikens effekter på inflationen? Frågan har på sistone diskuterats i media, delvis baserat på modellskattningar som har redovisats av Bank of England (2022) och Konjunkturinstitutet (2022).^[2] Se till exempel Svenska Dagbladet (2022). Dessa skattningar ger intrycket att penningpolitiken har relativt små effekter på inflationen. I den här kommentaren diskuterar vi penningpolitikens effekter på inflationen med utgångspunkt i ett antal makroekonomiska modeller. Vårt budskap är att förändringar i penningpolitiken som väntas vara tillfälliga endast har små effekter på ekonomin och inflationen. Förändringar som väntas vara under en längre tid, som de vi ser nu, kan istället ha avsevärt större effekter.