Ett idealt underliggande inflationsmått ska alltså mäta den mer gemensamma och varaktiga beståndsdelen av den uppmätta inflationstakten och visa hur hög inflationen är när tillfälliga effekter har klingat av.^[8] Se till exempel Khan m.fl. (2015), Roger (1998), Rich m.fl. (2005) och Wynne (2008) för diskussion om vilka egenskaper ett mått på underliggande inflation bör ha. Utifrån denna önskvärda egenskap bör måtten alltså vara framåtblickande och redan idag innehålla information om den framtida inflationen. Man kan också dra slutsatsen att måttet bör vara korrelerat med makroekonomiska drivkrafter bakom inflationen, som till exempel efterfrågeläget.

I en ekonomisk kommentar och i en fördjupning från 2018 utvärderades Riksbankens dåvarande mått på underliggande inflation.^[9] Se Johansson m.fl. (2018). Måtten utvärderades utifrån prognosförmåga för framtida KPIF-inflation och hur väl korrelerade de var med resursutnyttjandet i ekonomin. Måtten KPIFPC och UND24 framstod då som mest användbara.

I detta avsnitt utvärderas de nya måtten som baseras på prisförändringar över kortare perioder än ett år tillsammans med de gamla måtten som utvärderades 2018, vilka baseras på årliga procentuella förändringar. Måtten utvärderas först efter hur bra de är på att förutse framtida KPIF-inflation och sedan efter hur väl korrelerade de är med mått på resursutnyttjandet.