Den andra beståndsdelen i vår tankeram är att centralbanken fattar beslut om penningpolitiken utifrån observationer av – och prognoser för – den ekonomiska utvecklingen. Vi tänker i det här sammanhanget fokusera på själva beslutsprocessen utifrån ett socialpsykologiskt perspektiv: dels arbetet inom den beslutande kommittén, dels förhållandet mellan staben och kommittén.

Grupptänkande riskerar att forma de penningpolitiska besluten

De penningpolitiska besluten i Sverige fattas av en grupp personer, direktionen, bestående av fem ledamöter. Det är en dominerande praxis bland centralbanker att låta en kommitté fatta penningpolitiska beslut. Inom den traditionella nationalekonomiska litteraturen brukar man nämna några skäl till att grupper fattar bättre penningpolitiska beslut än enskilda individer.^[39] Se exempelvis Blinder (2007) och Rieder (2022). För det första ökar mängden tillgänglig information när fler personer deltar. För det andra finns precis som inom portföljvals- och prognosteorin ett diversifieringsargument: Ett genomsnitt av flera personers beslut tenderar att vara bättre än en enskild persons beslut. Och för det tredje, och relaterat till det andra skälet, tenderar besluten att bli mindre extrema.

Men som vi beskrev ovan har den socialpsykologiska litteraturen visat på flera fallgropar att vara medveten om när beslut fattas i grupp. Det är ganska uppenbart att de fallgroparna även kan vara tillämpliga på penningpolitiska beslut inom en kommitté.^[40] Se Sibert (2005). Låt oss säga att en kommitté står inför valet mellan två penningpolitiska alternativ: att hålla styrräntan oförändrad eller att höja den med 0,25 procentenheter. Om en ledamot för sig själv lutar åt alternativet att höja styrräntan med 0,25 procentenheter men alla andra ledamöter föredrar oförändrad ränta kan konformitet göra att ledamoten böjer sig för majoriteten och också röstar för oförändrad ränta – mot sin egen övertygelse. Grupptänkande skulle kunna uppstå genom att kommittén blir väldigt sammansvetsat och homogen och därmed riskerar att bortse från avvikande uppfattningar inom och utanför centralbanken.

Abilene-paradoxen kan också göra sig gällande om en medarbetare eller beslutsfattare felaktigt antar att ett förslag inte kommer att ha kommitténs stöd och därför aldrig lägger fram det. Istället undviker ledamoten att komma med alternativa förslag och medarbetaren riskerar att bara presentera förslag som den tror att kommittén vill ha.