Ett fenomen som varit känt länge inom den makroekonomiska forskningen är penningillusion (money illusion), som innebär att hushåll har en tendens att tänka i nominella termer och bortse från effekterna av inflationen. En anledning till ett sådant beteende kan vara användandet av enkla tumregler i ekonomiskt beslutsfattande.^[26] Se Shafir, Diamond och Tversky (1997) och Ziano m.fl (2021). Det innebär att det i själva verket skulle vara den nominella räntan, och inte den reala, som har störst betydelse för många hushålls konsumtionsbeslut. Analysen blir än mer komplicerad om vi beaktar att betydelsen av reala respektive nominella räntor vid ekonomiskt beslutsfattande förmodligen skiljer sig mellan olika aktörer i ekonomin. Exempelvis fokuserar många professionella investerare på reala räntor, medan det förmodligen skiljer sig åt mellan olika hushåll när det gäller vilken ränta, nominell eller real, som spelar störst roll. Dessutom kan fokus skifta beroende på om inflationen är låg eller hög.

En poäng med att ha prisstabilitet som mål för penningpolitiken skulle kunna vara att konsekvenserna av penningillusion inte behöver vara så stora. De tidigare cheferna för Federal Reserve, Paul Volcker och Alan Greenspan, har beskrivit just att prisstabilitet innebär att inflationen inte påverkar ekonomiska beslut, och att allmänheten då inte behöver skilja mellan nominella och reala belopp.^[27] Greenspan uttryckte det som att ”… households and businesses need not factor expectations of changes in the average level of prices into their decisions” och Paul Volcker som att “ …´stability´ would imply that decision-making should be able to proceed on the basis that ´real´ and ´nominal´ values are substantially the same over the planning horizon”. Se beskrivningen av Wynne (2008).

I samband med att Riksbanken bedrev en expansiv penningpolitik var styrräntan negativ mellan 2015 och 2019. Detta fick stor medial uppmärksamhet, trots att den reala styrräntan varit negativ vid flera tidigare tillfällen i historien. Enligt den penningpolitiska standardanalysen borde den reala räntan ha haft störst betydelse för efterfrågan i ekonomin. En anledning till uppmärksamheten kring den negativa styrräntan kan ha varit just att hushållen och allmänheten fäster större vikt den nominella räntan och använder den som en tumregel vid sina ekonomiska beslut, som en avspegling av penningillusion.^[28] Sveriges riksbank (2020) och Tenreyro (2021) tar upp penningillusion som en möjlig anledning till allmänhetens skepsis till negativ styrränta.

Standardalternativ med korta räntebindningstider

En annan beteendeekonomisk faktor som vi tog upp tidigare och som kan påverka effekterna av penningpolitiken är standardalternativ. Inom penningpolitiken är hushållens val av räntebindningstider en viktig fråga när det gäller styrräntans effekter på efterfrågan i ekonomin. Den så kallade kassaflödeskanalen gör gällande att penningpolitiken påverkar hushållens konsumtion mer ju kortare räntebindningstiderna är; kassaflödet påverkas mer av en given förändring av styrräntan.^[29] Se Sveriges riksbank (2022a) för en illustration.

I Sverige är hushållens räntebindningstider korta i såväl ett internationellt som historiskt perspektiv. Men vad styr hushållens val? En fråga som sällan uppmärksammas är vilket standardalternativ hushållen får när deras räntebindningstider löper ut.^[30] För andra förklaringsfaktorer, se exempelvis Sveriges riksbank (2023a). Fram till för ett tiotal år sedan var praxis bland bankerna att hushållen fick samma räntebindningstid igen när bindningstiden löpte ut, såvida de inte gjorde ett aktivt val där de hörde av sig till banken och efterfrågade ett annat alternativ. Men bland andra Konsumenternas Bank- och finansbyrå (KBFB) reagerade på att denna praxis riskerade att många hushåll ”låstes in” i långa bindningstider. Efter en dialog med bankerna ändrades praxis till den nuvarande, där hushållen automatiskt får en tremånaders rörlig boränta när deras bindningstid löper ut. Om hushållet önskar någon annan bindningstid måste det göra ett aktivt val och höra av sig till banken. På samma sätt som i fallet där hushåll sparar mer när de automatiskt registreras till ett pensionssparande kan detta ha bidragit till att fler hushåll då får rörlig ränta på sina bolån. Vår poäng med det här exemplet är inte att ett standardalternativ är bättre än ett annat, utan att lyfta fram att standardalternativ kan påverka hushållens beteende.

Referensberoende och förslustaversion på bostadsmarknaden

Eftersom bostaden ofta är den största investering ett hushåll gör kan värdet på den ha stor betydelse för möjligheten att konsumera. När Riksbanken förändrar styrräntan i syfte att påverka efterfrågan går en kanal via bostadspriserna. Exempelvis påverkar värdet på bostaden möjligheten att belåna den ytterligare i syfte att konsumera, något som brukar benämnas lånesäkerhetseffekten (collateral channel).^[31] Se Sveriges riksbank (2022a) för en illustration. Flera studier har använt prospektteorin för att fokusera på betydelsen av referensvärden och förlustaversion när hushåll gör bostadsaffärer. En hypotes är att hushåll använder inköpspriset som referensvärde och ogärna vill sälja sin bostad med förlust. Det skulle kunna förklara att fallande priser ofta hänger samman med en låg omsättning.^[32] En klassisk studie på området är Genesove och Mayer (2001). För nyare studier, se exempelvis Andersen m.fl. (2022), Bracke och Tenreyro (2021) samt Badarinza m.fl. (2024)

Upplevd rättvisa påverkar acceptansen för löne- och prisförändringar

En central beståndsdel i den penningpolitiska analysen är hur pris- och lönebildningen fungerar. Inom den empiriska makroekonomiska forskningen är ett viktigt resultat att nominella löner är trögrörliga nedåt, alltså att sänkningar av lönerna är ovanliga. Men varför är det så? Enligt standardmodeller inom makroekonomiska teorin borde hushållen, precis som när det gäller räntan, bry sig om den reala lönen.

Forskningen inom beteendeekonomi har två tänkbara förklaringar. För det första kan sänkta nominallöner helt naturligt ses som svåra att acceptera och kopplas till upplevelsen av rättvisa. Och för det andra kan enkla tumregler och penningillusion göra att hushållen tänker i nominella termer och tar fasta på den nominella lönen i sina förhandlingar med arbetsgivaren. Studier har visat att en nominell löneökning som underskrider inflationstakten är betydligt mer acceptabel än en lönesänkning i frånvaro av inflation, trots att den reala ökningstakten är större. Det får i sin tur arbetsgivare att sällan besluta om sänkta nominella löner.^[33] Se exempelvis Kahneman m.fl. (1986) och Yellen (2007).

Hushållens upplevelse av rättvisa kan även ha konsekvenser för företagens prissättningsbeteende. Studier har visat att det i hög grad upplevs som orättvist att exempelvis höja priset på läskedryck vid oväntat soligt väder eller att höja priset på snöskyfflar efter ett snöoväder.^[34] Se exempelvis Kahneman m.fl. (1986) och Eyster m.fl. (2021). Det kan föra med sig att hushåll i mycket högre grad accepterar prishöjningar som motiveras av stigande kostnader än av hög efterfrågan.

Hushållens bild av inflationen påverkas av psykologiska faktorer

Forskning har också visat att hushåll, men också företag, använder sig av tumregler när de bildar sina förväntningar på inflationen. Det visar sig att en viktig grund för hushållens förväntningar om inflationen i ekonomin är prisutvecklingen på varor och tjänster de själva köper.^[35] Se exempelvis D’Acunto m.fl (2021) och Weber m.fl. (2022). Några mönster som framträder i forskningen är att hushålls förväntningar påverkas mer av priser som stiger mer än de som sjunker, av priser som förändras mycket och av priser på varor och tjänster som köps ofta. Detta får till följd att förväntningarna tenderar att vara högre än den faktiska inflationen och den förväntade inflationen bland exempelvis finansiella marknadsaktörer.

Studier har visat att hög inflation upplevs som ett stort problem bland allmänheten.^[36] Se Shiller (1997) och Stancheva (2024). Det hänger till viss del ihop med psykologiska faktorer. En förklaring som har lyfts fram är att hushåll oroar sig för en sjunkande köpkraft och levnadsstandard. Det överensstämmer alltså med en ”utbudssyn” på inflationen, då inflationen och realekonomin utvecklas åt olika håll.^[37] Se exempelvis Weber m.fl. (2022) och Coibion m.fl. (2023). Enligt klassisk makroekonomisk teori leder högre förväntad inflation (allt annat lika) till lägre realränta, vilket ökar konsumtionen. Även om forskningen inte är helt entydig finns vissa indikationer på att högre inflationsförväntningar bland hushållen istället skulle kunna leda till lägre konsumtion, på grund av att den förknippas med en sjunkande levnadsstandard. En penningpolitik som syftar till att stimulera konsumtionen genom högre inflationsförväntningar kan alltså under vissa förutsättningar riskera att slå fel.^[38] Se Weber m.fl. (2022).