Frågor och svar - Riksbankens resultat- och balansräkning

Riksbanken begärde 44 miljarder i kapitaltillskott men ni får bara 25 miljarder, är ni nöjda med det?

I våras gjorde Riksbanken en framställning till riksdagen om att återställa bankens egna kapital till lagens grundnivå. Det skulle ha inneburit ett kapitaltillskott på 43,7 miljarder kronor. Som ett alternativ föreslog vi att dela upp återställningen över två år, med 25 miljarder i ett första steg. Det kapitaltillskott på 25 miljarder som riksdagen nu beslutat gör att vårt eget kapital (som vid årsskiftet 2023/2024 var -2 miljarder) uppgår till 23 miljarder innan resultatet för 2024 är beaktat.

I samband med beslutet om kapitaltillskott uttalade riksdagen att det är viktigt att Riksbanken har en tillräcklig självfinansieringsförmåga. Finansdepartementet tog fram ett lagförslag som bland annat innebär att Riksbanken kan ta in räntefri inlåning från kreditinstituten. Som Riksbanken skriver i sitt svar på remissen innebär kravet på räntefri inlåning att Riksbankens får bättre förmåga till självfinansiering, vilket vi är positiva till.

När kan Riksbanken börja betala ut vinst till staten igen?

Det kommer att ta lång tid för Riksbanken att bygga upp eget kapital till målnivån som medför att vinster kan börja betalas ut igen (se till exempel det basscenario som Riksbanken presenterar i bilagan till sitt svar på remissen).

Kommer lagförslaget om räntefri inlåning bidra till bättre intjäning för Riksbanken?

Lagförslaget innebär att Riksbanken ska kunna besluta om räntefri inlåning från kreditinstituteten. Storleken på den räntefria inlåningen bestäms av skillnaden mellan nivån på eget kapital och målnivån för eget kapital. Inlåningskravet innebär att Riksbanken kan ha en räntefri finansiering av sina tillgångar i en situation när eget kapital (som ju också är räntefritt) är lågt. På så sätt förbättrar den räntefria inlåningen Riksbankens räntenetto som utgör grunden till att Riksbanken ska kunna vara självfinansierad.

Varför behöver Riksbanken en bättre intjäning?

Att Riksbanken är finansiellt oberoende innebär att Riksbanken självständigt och långsiktigt finansierar sina egna driftskostnader. Finansiellt oberoende uppnås framförallt via att Riksbankens räntenetto, dvs. skillnaden mellan ränteintäkter och räntekostnader, täcker driftskostnaderna och skapar utrymme för finansiella riskavsättningar. Ett positivt räntenetto kan uppnås genom att Riksbanken har tillgång till räntefri skuld, dvs. finansieringskällor som banken inte betalar ränta på. Hit hör det egna kapitalet samt utestående sedlar och mynt. Efterfrågan på sedlar och mynt har under lång tid minskat och Finansdepartementets förslag om krav på räntefri inlåning innebär att Riksbanken får tillgång till en annan typ av räntefri skuld som kan bidra till att Riksbanken förbättrar sin självfinansiering.

Hur kan Riksbanken återuppbygga sitt kapital?

Idag finns det i princip två olika sätt att återuppbygga Riksbankens kapital: att Riksbanken gör vinster respektive får ett kapitaltillskott. Med Finansdepartementets förslag om krav på räntefri inlåning från kreditinstitut förbättras Riksbankens intjäningsmöjligheter och det gör att Riksbanken kan bygga upp eget kapital i en något snabbare takt än vad vi kan idag.

Vad är skillnaden mellan räntefri inlåning och ett kassakrav?

Ett kassakrav är i första hand ett penningpolitiskt verktyg eller, som i vissa länder, ett finansiellt stabilitetsverktyg. Ett kassakrav används främst för att styra likviditeten i det finansiella systemet och behöver inte vara räntefritt. Kravet på räntefri inlåning liknar ett kassakrav, då båda innebär att kreditinstituten håller inlåning i centralbanken, men syftet med inlåningskravet är ett annat.

Ni sa tidigare att ni skulle utreda den långsiktiga intjäningen. Vad hände med den utredningen? Vilka alternativa intäktskällor finns att välja på?

Riksbankens självförsörjning beror på både kostnader och intäkter. Vi strävar efter att minska våra kostnader och utreder samtidigt olika sätt att öka intäkterna i till exempel valutareservsförvaltningen. Om Riksbanken kan ställa krav på räntefri inlåning kommer det också att bidra till att den långsiktiga intjäningen stärks.

Hur mycket räknar ni med att ni får in via kravet på räntefri inlåning?

Intjäningen kommer att variera beroende på storleken på Riksbankens eget kapital, målnivån för eget kapital och styrräntan. Det är därför svårt att säga vad den räntefria inlåningen kan generera när den väl kan komma att implementeras. Antag att Riksbanken kan ta ut en räntefri inlåning motsvarande ca 40 miljarder kronor och styrräntan ligger på 3,5 procent, då skulle det innebära en kostnadsbesparing om 1,4 miljarder på ett år. (Läs mer hur kravet på räntefri inlåning kan bidra till Riksbankens intjäning i bilagan till Riksbankens remissvar.)

Hur går statens inbetalning till?

Inbetalningen sker via Riksgälden som betalar 25 miljarder kronor till Riksbanken i RIX-systemet.

Vad händer på Riksbankens balansräkning?

Riksbankens balansräkning förblir oförändrad i storlek men det sker en omfördelning av posterna på skuldsidan av balansräkningen. Riksbankens eget kapital ökar och den penningpolitiska skulden (bankernas sammantagna fordran på Riksbanken) minskar.

Minskningen av den penningpolitiska skulden kommer framförallt att synas i riksbankens emitterade certifikatsvolym och inlåningen i den stående inlåningsfaciliteten.

Hur bokförs ökningen av eget kapital?

Kapitalökningen bokförs mot Riksbankens Grundfond och Reservfond. Reservfonden redovisas tillsammans med Balanserade vinstmedel under posten Reserver i balansräkningen.

Vad händer när Riksbanken går med vinst respektive går med förlust?

När Riksbankens redovisade resultat är positivt, dvs. när Riksbanken går med vinst, och det egna kapitalet ligger under målnivån för eget kapital, används vinster för att bygga upp det egna kapitalet. Om det egna kapitalet överstiger målnivån betalas vinsten ut till staten. Riksbanken kan dock använda hela eller delar av vinsterna till att göra så kallade finansiella riskavsättningar och på så sätt bygga buffertar för att täcka eventuella framtida förluster.

Riksbanken har under 2000-talet sammanlagt gjort vinster som inneburit att banken delat ut 156 miljarder kronor till staten. Det är nästan dubbelt så mycket som den förlust Riksbanken gjorde för 2022 som uppgick till 81 miljarder kronor.

När Riksbankens redovisade resultat är negativt, det vill säga när Riksbanken gör förlust, minskar Riksbankens egna kapital med motsvarande storlek.

Det är Riksbanksfullmäktige som beslutar om resultatdispositionen, det vill säga hur eventuella vinster eller förluster ska fördelas. Därefter behöver fullmäktiges beslut godkännas av riksdagen. Hur detta ska gå till regleras i riksbankslagen (läs mer om vinstutdelningar i riksbankslagens kapitel 8).

Varför kan Riksbanken inte säkerställa det finansiella oberoendet med hjälp av seignioraget från kontantmängden?

De flesta andra länder har en stor och växande kontantmängd som gör att det räntefria kapitalet genererar tillräcklig avkastning även om det egna kapitalet minskar. I Sverige är däremot kontantmängden liten och har minskat som andel av BNP under de senaste decennierna på grund av en minskad efterfrågan på kontanter (läs mer om kontanter och betalningar i Betalningsrapporten). Kontantmängden har också krympt som andel av balansräkningen och därmed har Riksbanken under en längre tid haft ett krympande bidrag till sitt resultat från seignioraget. Det innebär att Riksbanken, till skillnad från andra centralbanker som gjort stora förluster, har svårare att av egen kraft återställa det egna kapitalet med hjälp av ett stort seigniorage.

Vad är det för skillnad på balansräkning och resultaträkning?

I balansräkningen presenteras värdet på Riksbankens tillgångar och skulder.

Tillgångarna visar vad Riksbanken äger och skulderna visar hur tillgångarna finansierats.
Detta medför att summan av tillgångarnas värde alltid ska motsvara summan av skuldernas värde, det vill säga tillgångarna och skulderna ska vara i balans.

Skulderna delas upp i skulder till ägaren (riksdagen) och skulder till andra än ägaren. Skulderna till ägaren redovisas i Riksbankens balansräkning under posterna Värderegleringskonto, Eget kapital och Årets resultat.

Posten Årets resultat motsvarar summan av samtliga intäkter och kostnader som redovisas i resultaträkningen.

Varför använder centralbanker sig av så kallade värderegleringskonton?

Orealiserade vinster på Riksbankens tillgångar redovisas på så kallade värderegleringskonton. Syftet med dessa konton är att underlätta för centralbanker att undvika att dela ut orealiserade vinster till statskassan. Värdet på Riksbankens tillgångar kan nämligen variera betydligt över tid.

Om orealiserade vinster skulle delas ut till staten skulle det kunna urholka centralbankens tillgångar. I vilken utsträckning orealiserade vinster ska delas ut avgörs dock i slutändan av riksbanksfullmäktige och riksdagen.

Måste Riksbanken värdera sitt obligationsinnehav till marknadsvärdet?

Riksbanken värderar både det utländska obligationsinnehavet i valutareserven och obligationsinnehavet i svenska kronor till marknadsvärdet.

Enligt redovisningsreglerna måste Riksbanken redovisa det utländska obligationsinnehavet till marknadsvärdet men har möjlighet att baserat på penningpolitiska överväganden värdera obligationsinnehavet i svenska kronor som innehas i penningpolitiskt syfte till upplupet anskaffningsvärde.

Skillnaden mellan dessa båda värderingsprinciper är att marknadsvärdet motsvarar summan av obligationens framtida kassaflöden diskonterad till aktuell marknadsränta och det upplupna anskaffningsvärdet motsvarar summan av framtida kassaflöden diskonterad till marknadsräntan då obligationen anskaffades. Båda principerna ger samma totala resultat om Riksbanken behåller obligationerna till förfall.
Vid värdering till upplupet anskaffningsvärde tenderar resultatet att blir jämnare fördelat över innehavsperioden förutsatt att obligationerna behålls till förfall.

Riksbanken har valt att konsekvent använda samma värderingsprincip för alla tillgångar och på så sätt vara transparant med vilka förluster (eller vinster) som förväntas i framtiden samt visa på vad det skulle innebära om innehaven såldes innan de förfaller.
Dessutom är värderingsprincipen Riksbanken valt för det penningpolitiska obligationsinnehavet i linje med de internationella redovisningsprinciper som anges i IFRS 9 där finansiella tillgångar ska värderas till marknadsvärde, även kallat verkligt värde, om tillgångarna kan bli föremål för försäljning innan de förfaller. Riksbanken har inte utlovat att tillgångarna ska hållas till förfall och i början av april 2023 påbörjades försäljning av delar av det penningpolitiska obligationsinnehavet.

Vad innebär det att orealiserade förluster förs till resultaträkningen?

När marknadsvärdet är lägre än anskaffningsvärdet uppstår en orealiserad förlust som vid årsskiften ska bokföras i resultaträkningen som en så kallad nedskrivning.

Samtidigt ska anskaffningsvärdet justeras ned till det aktuella marknadsvärdet. Detta innebär att för guld- och varje enskilt valutainnehav i valutareserven kommer framtida marknadskurser att jämföras med detta nedjusterade anskaffningsvärde när framtida orealiserade vinster och förluster beräknas. För enskilda obligationsinnehav kommer beloppet som skrivs ned till följd av en nedgång i marknadspriset på obligationen att sedan återföras till resultatet eftersom värdenedgången inte påverkar det faktum att obligationens nominella belopp förväntas att återbetalas på förfallodagen. Det sker i form av ökade ränteintäkter fram tills obligationen förfaller eller avyttras och genererar på så sätt vinst.

Vilka beslutar om Riksbankens resultatdisposition?

Riksbanken är en myndighet som lyder under riksdagen. Enligt riksbankslagen fattar riksbanksfullmäktige beslut om disposition av årets resultat och riksdagen godkänner fullmäktiges beslut. Denna ordning gäller från och med räkenskapsåret 2023.