Forskningen har visat att hushåll kan använda enkla tumregler i sina ekonomiska beslut. Ett känt exempel på det är så kallad mental bokföring. Det innebär att hushållen delar in sitt sparande och sina utgiftsposter i olika konton för exempelvis ”nöjen och resor”, ”mat” och ”pensionssparande”. En följd av det är att sparandet öronmärks för olika konsumtionsändamål.^[11] Se exempelvis Zhang och Sussman (2017) för en översikt. För en ny studie, se exempelvis Gelman och Roussanov (2023). Mental bokföring är ett tydligt avsteg från makroekonomisk standardteori, där det oftast antas att det är hushållens samlade ekonomiska resurser som spelar roll för möjligheten att konsumera, eller att pengar är utbytbara (”fungible”).

I forskningslitteraturen har man ofta funnit att oväntat stora effekter på konsumtionen av tillfälliga inkomstförändringar. En vanlig förklaring till det är förekomsten av likviditetsbegränsningar, exempelvis på grund av att banken inte kan bevilja ytterligare lån. Men beteendeekonomin lyfter fram att sådana begränsningar kan vara självpåtagna av psykologiska orsaker.^[12] Se exempelvis Gelman (2022) och Vihriälä (2023). Exempelvis skulle hushållen hellre använda sin lön till att konsumera än att ta ytterligare lån. En annan tumregel skulle kunna vara att hushållen inte vill sälja av det aktiesparande de har avsatt till pensionen för att hantera tillfälligt lägre inkomster. Ytterligare ett exempel kan vara att hushållen använder aktieutdelningar till konsumtion men avstår från att sälja aktierna.

En anledning till att hushåll använder enkla tumregler och mental bokföring kan vara att hantera bristande självkontroll. Studier har nämligen visat att individer ofta har svårt att hålla sig till sina planerade beslut, vilket avspeglar så kallad nu-bias (present bias) eller tidsinkonsistenta preferenser.^[13] Notera att detta är en annan typ av tidsinkonsistens än den som vanligen diskuteras inom penningpolitiken, där rationella aktörer ändrar sina beslut på grund av att förutsättningarna förändras. Ett sätt att modellera detta är så kallad hyperbolisk diskontering, som innebär att individer mycket hellre vill ha samma mängd pengar idag än om en vecka men inte upplever alls samma skillnad vid en jämförelse mellan att få beloppet om ett år eller om ett år och en vecka.^[14] Det formella namnet är kvasi-hyperbolisk diskontering eller beta-delta-modellen. Även om forskare flera decennier tidigare varit inne på samma idéer förknippas detta begrepp mycket med den amerikanske ekonomen David Laibson, som tog upp fenomenet i en artikel 1997 (se Laibson, 1997). Det kan bland annat förklara förekomsten av prokrastinering, alltså tendensen att skjuta fram planerade aktiviteter. Ett exempel är att man bestämmer sig för att börja träna om en vecka, men när veckan har gått känns det istället optimalt att börja träna om ytterligare en vecka och så vidare, så att träningen aldrig kommer igång. En känd studie visade till exempel att många personer köper dyra månadskort på gym för att sedan bara göra ett fåtal besök. I efterhand visade det sig vara mycket billigare att betala för varje besök separat.^[15] Se DellaVigna och Malmendier (2006). Men att köpa månadskort kan vara ett sätt att försöka hantera bristande självkontroll genom att förbinda sig att besöka gymmet, även om det kanske inte fungerar så bra.

Inom den beteendeekonomiska litteraturen brukar man ibland dela in individer med bristande självkontroll i kategorierna ”naiva” och ”sofistikerade”. De naiva individerna har bristande självkontroll men är omedvetna om den, medan de sofistikerade individerna är medvetna om sin bristande självkontroll och därför efterfrågar så kallade commitment devices (exempelvis månadskort på gym) för att hantera denna.

Ett av de viktigaste resultaten i den beteendeekonomiska forskningen handlar om effekter av standardalternativ (default options). Studier har visat att hushåll oftast väljer det förifyllda alternativet istället för att göra ett aktivt val. Det betyder att företag och offentliga myndigheter kan påverka hushållens ekonomi bara genom att formulera alternativen på ett annorlunda sätt. En vanlig sådan tillämpning rör pensionssparande, där hushåll sparar mer om de registreras automatiskt till ett sparande än om de måste göra ett aktivt val att spara.^[16] Se exempelvis Choi m.fl. (2004) Cronqvist och Thaler (2004) och Thaler och Benartzi (2004). De här insikterna har fått enormt stor praktisk betydelse inom så kallad nudging. Förenklat innebär det att valmenyn (choice architecture) förändras för att underlätta för folk att fatta beslut som överensstämmer med långsiktiga mål.^[17] För en svensk diskussion, se Ramsberg (2016).