1914 - Guldmyntfoten havererar

Efter första världskrigets utbrott lämnade de flesta länderna guldmyntfoten. Växelkurserna flöt mot varandra och inflationen ökade kraftigt. Eftersom diskontot inte höjdes i takt med inflationen fick spekulationsekonomin näring. Det drev upp inflationen.

Så länge metallmyntfoten bestod fungerade den som ett ankare för penningvärdet. Men vid första världskrigets utbrott övergav praktiskt taget alla länder kopplingen till guldet. Det betydde att de kunde öka penningmängden utan att begränsas av centralbankernas metallinnehav.

I det neutrala Sverige ledde kriget till en kraftig ökning av penningmängden. Staten ökade försvarsutgifterna samtidigt som exportintäkterna sköt i höjden när Tyskland och andra krigförande länder köpte livsmedel, bränsle och andra förnödenheter. De moderna svenska exportföretagen tog över marknadsandelar från konkurrenter som inte längre fick sälja till motståndarsidan. Effekten blev att inflationen sköt i höjden.

Problemet var att Riksbanken drog sig för att höja räntan till de höga nivåer som hade behövts för att dämpa inflationen. Från Riksbankens sida var man orolig för att kapitalet då skulle bli för dyrt och att detta skulle hämma ekonomin. Följden blev att pengarna blev billigare och billigare. Det lönade sig att låna för att köpa och sälja när priserna stigit så mycket att de både betalade lånen och gav en god vinst. De ökade kreditvolymerna eldade på inflationen ännu mer. Sverige gick in i en spekulationsbetonad högkonjunktur.