1951 - Internationella engagemang och ökade regleringar

Sverige ansluter sig till Internationella valutafonden och Världsbanken. Nya regleringar gjorde att Riksbanken styrde affärsbankerna med hård hand.

Internationella valutafonden och Världsbanken kom till vid Bretton Woods-konferensen 1944. Syftet med Bretton Woods-systemet var att göra valutorna konvertibla mot varandra för att främja världshandeln, men samtidigt reglerades och begränsades de internationella kapitalflödena. Att Sverige tvekat om medlemskapet i Internationella valutafonden, IMF, och Världsbanken, berodde delvis på den höga kostnaden

De tyngsta argumenten mot medlemskapen var emellertid att den penningpolitiska friheten beskars. Den fasta växelkursen gjorde det svårare att justera kronans värde om så skulle behövas. Dessutom ökade risken för att Sverige skulle importera andra länders inflation.

Under efterkrigstiden blev många av krigsårens regleringar kvar och de flesta centralbankerna var hårt hållna. Deras självständighet, politik och sätt att hantera trettiotalsdepressionen kritiserades. Finanspolitiken sågs som ett mer träffsäkert instrument än penningpolitiken för att utjämna konjunktursvängningar. Penningpolitiken ställdes i den ekonomiska politikens tjänst. Finanspolitiken sattes i främsta rummet och finansministerierna tog kommandot. Praktiskt innebar det bland annat att riksbankschefen rådgjorde med regeringen inför i stort sett alla avgöranden.

Samtidigt skötte Riksbanken mycket av den svenska marknadsregleringen och höll affärsbankerna i strama tyglar. Redan 1949 hade statsmakterna gett Riksbanken rätt att bestämma storleken av affärsbankernas kassareserver. 1951 tillkom lagen om räntereglering som gav Riksbanken rätt att fastställa intervall för bankernas lägsta och högsta ränta. Dessutom fick inga obligationslån emitteras utan Riksbankens tillstånd. 1959 skärptes 1939 års krigstidslag som reglerade tillgången på valuta. Valutareglerna innebar att både företag och enskilda måste söka tillstånd för att investera eller låna i utlandet och mängden resevaluta begränsades.

Alla dessa och andra regleringar lade grunden för Riksbankens politik fram till 1980-talets avregleringar och innebar att Riksbanken blev en stor statlig byråkrati för hantering av individuella ärenden. År 1982 hanterades 37 000 ärenden av ett hundratal anställda på valutaavdelningen.