1932 - Kreugerkraschen

Ivar Kreugers enorma finansimperium föll samman i efterdyningarna av kraschen på Wall Street. Trots enorma krediter från svenska banker och Riksbanken förmådde han inte ordna upp sina affärer och begick självmord i Paris.

Den finansiella oron efter kraschen på Wall Street ledde till att finansieringen av tändstickskungen Ivar Kreugers mycket omfattande internationella affärer sinade. Flödet av nytt kapital från framför allt USA upphörde samtidigt som Kreuger hade enorma åtaganden som förföll till betalning. 1931/32 hade Kreuger lånat 800 miljoner kronor av de svenska affärsbankerna, vilket motsvarade 10 procent av Sveriges BNP. Det räckte emellertid inte och han vände sig flera gånger till Riksbanken för att få låna.

Banken, med riksbankschef Ivar Rooth i spetsen, avvisade först ansökningarna. Men statsminister Carl Gustaf Ekman förmådde banken att ompröva besluten. Trots stödet fick Kreuger inte ordning på finanserna och begick självmord den 1 mars 1932, vilket bidrog till att det svenska bankväsendet råkade ordentligt i gungning.

Skandinavbanken, som ägts av Kreuger, fick efter hans självmord ta över hans riksbankskrediter eftersom banken gått i borgen för dem.

Det hela slutade med att Riksgäldskontoret gav Skandinavbanken ett lån för att förhindra att banken gick i konkurs, vilket hade kunnat få svåröverskådliga följder för hela finansväsendets stabilitet. Med lånet till Skandinavbanken lyckades statsmakterna begränsa återverkningarna i banksektorn.

På 1990-talet blev staten återigen tvungen att agera på ett liknade sätt. Finansväsendets stabilitet är för viktig för att staten ska kunna lämna den åt sitt öde, vilket också Gripenstedt varit inne på 1863 och Hans Forsell tvingats inse 1879.