Jansson på DI Debatt om e-kronan och bitcoin

Sveriges ekonomiska välstånd bygger på att vi har säkra, snabba och billiga betalningar. Svenska kronor ska vara det självklara valet för betalningar i Sverige och de ska vara gångbara överallt i landet.

Det är kärnan i Riksbankens uppdrag. Riksbankens inflationsmål i kombination med stabila banker och en säker och effektiv finansiell infrastruktur skapar förtroende för kronan. Verktygen som Riksbanken har för att uppfylla sitt grundläggande uppdrag utgörs av penningpolitiken, granskningen av banksektorn och den finansiella infrastrukturen samt tillhandahållandet av kontanter och betalningssystemet RIX, som riskfritt låter bankerna utväxla betalningar mellan varandra.

Riksbanken är dock bara en del i en större helhet. Sunda offentliga finanser, väl avvägd bankreglering med kapitalkrav, insättningsgaranti, konsumentskyddslagstiftning etc är också delar av helheten som gör den svenska kronan till en välfungerande valuta.

Det är viktigt att inse att finansiella tillgångar, såsom aktier och obligationer, utgör en fordran på den som ger ut dem och dennes förmåga att fullgöra sin betalningsskyldighet är ett nödvändigt villkor för att det ska finnas förtroende. Det gäller också pengar. Statens roll i detta är helt central: genom att säkerställa att svenska institutioner fungerar väl skapas förutsättningar för ett starkt och stabilt monetärt och finansiellt system.

Förr var det ädelmetaller som guld och silver som gjorde att folk litade på pengars värde. I dag är det i stället staten som är den yttersta garanten.
Ingenting är dock statiskt och staten måste kontinuerligt anpassa sitt agerande med hänsyn till t.ex. teknikutvecklingen och allmänhetens förändrade behov. Det inkluderar också hur vi betalar. De papperssedlar som vi i dag tar för givna kändes främmande när de började ges ut och ersatte mynten av ädelmetall.

När vi nu går in i ett nytt skifte mot det digitala samhället uppstår nya behov när det gäller att kunna genomföra transaktioner. Då är det naturligt att Riksbanken och andra centralbanker undersöker möjligheten att uppdatera sina tjänster till allmänheten genom att ge ut digitala pengar (e-kronor) som ett komplement till kontanter.

Den privata sektorn har samtidigt börjat introducera nya digitala betalningssätt som kryptovalutor och så kallade stable coins. Jag skulle vilja fokusera på den mest omtalade kryptovalutan – bitcoin.
Intresset för bitcoin har ökat under senare tid, inte minst på grund av att Tesla nyligen har köpt bitcoin för en del av sin kassa och även sagt att man avser att acceptera dem som betalning för sina bilar.

Det är inte bara bland professionella placerare som intresset ökat utan även bland hushåll med normala inkomster. Det tycks också vara så att intresset följer prisuppgångarna – ju högre värdering, desto fler ser bitcoin som en lockande investering. Det är därför viktigt att den som vill köpa bitcoin förstår vad det är och vad det inte är.

Till en början ansågs bitcoin ha sitt värde i att den skulle komma att utvecklas till en valuta med en stark internationell ställning som betalningsmedel. Tron på detta har dock gradvis avtagit. Ett skäl är att bitcoin saknar det institutionella och legala ramverk som vanliga valutor har. För att pengar ska fungera som betalningsmedel ska dessa vara säkra och väl accepterade. Det är inte bitcoin. De ska också vara effektiva – snabba i transaktioner och billiga i termer av kostnader för samhället.
Inte heller här fungerar bitcoin särskilt bra. Nätverket av så kallade miners och blockkedjan som Bitcoin-transaktioner bygger på är långsam och mycket ineffektiv.

Transaktionerna genomförs var tionde minut och man kan få vänta upp mot en timme för att vara någorlunda säker på att transaktionen verkligen är genomförd.
Kapaciteten i nätverket är cirka 400 000 transaktioner per dygn. Det kan jämföras med att det enbart i Sverige i genomsnitt görs mer än 10 miljoner kortbetalningar per dag. Nätverket är inte bara långsamt, utgivningen av bitcoin har dessutom ett högst betydande klimatavtryck. Den datorkraft som bearbetningen av bitcoins totala blockkedja per år kräver motsvarar Norges hela årliga elkonsumtion. En bitcoin-transaktion använder hela 118 KWh jämfört med 0,00649 KWh för en kortbetalning (källa: Deutsche Bank Research). Sammantaget är det svårt att se att bitcoin ska kunna användas för mer vardaglig konsumtion.

I dag ses bitcoin mer som en tillgång och som ett sätt att skydda sig mot inflation, ungefär som guld. Tanken här är att eftersom centralbanker världen över bedriver en väldigt expansiv penningpolitik och låter sedelpressarna gå, så kommer resultatet att bli en mycket hög inflation i framtiden. En sådan utveckling har visserligen inträffat några gånger i historien och även i relativt modern tid i en del länder. Men som jag har konstaterat är det svårt att se en mer allvarlig risk av det här slaget så länge ekonomierna i grunden är stabila och välskötta.

Jämförelsen med guld haltar också en del. Visserligen finns en begränsad mängd av såväl guld som bitcoin, men till skillnad från bitcoin har guld ett alternativt värde eftersom det kan användas till att tillverka smycken och andra värdesaker. Bitcoins värde är helt beroende av att tillräckligt många fortsätter att ha förtroende för dess värde också i morgon. Och eftersom det inte finns någon stabil och välskött ekonomi som backar förtroendet går detta i kraftiga vågor, med enorma fluktuationer i bitcoins värde som följd. Det är därför svårt att se att bitcoin skulle kunna vara något särskilt bra skydd mot en eventuell uppgång i inflationen eller överhuvudtaget någon bra investering för de allra flesta.

Mycket händer nu med betalningar. Den privata sektorn bidrar med innovationskraft och nya tekniska lösningar. Centralbanker följer utvecklingen och förbereder sig på att anpassa sina tjänster så att de ligger i tiden. Men huvudspåret för dessa är oförändrat – se till att alla former av pengar fungerar väl och möter nya behov på ett säkert och effektivt sätt. Detta är också Riksbankens ledstjärna i det pågående arbetet med e-kronan.

Per Jansson, vice riksbankschef