1976 - Devalveringsvågen inleds
I Europa försökte staterna inrätta nya växelkursarrangemang sinsemellan. Sverige deltog i försöken, men under trycket av försämrad konkurrenskraft devalverades kronan upprepade gånger från 1976 och framåt.
Kombinationen av en expansiv penningpolitik, snabbt växande budgetunderskott och statskuld, försämrad bytesbalans, hög inflation och snabbt stigande lönekostnader gjorde att Sverige vid upprepade tillfällen devalverade kronan. Detta för att stärka industrins konkurrenskraft och på så sätt förbättra bytesbalansen så att utlandsskulden inte skulle växa sig alltför stor.
I april 1977 samlades medlemsländerna i valutaormen på svenskt initiativ. Sverige hänvisade till obalansen i sina utrikesaffärer för att devalvera kronan med 6 procent mot den västtyska D-marken. I augusti devalverades kronan igen, nu med 10 procent. Samtidigt lämnade Sverige valutaormen. Riksbanken beslutade att kronan i fortsättningen skulle kopplas till en valutakorg med de 15 viktigaste handelsvalutorna. Varje valuta i korgen hade en vikt som motsvarade dess roll i utrikeshandeln. Den amerikanska dollarn fick dock dubbel vikt.
I december 1978 lades grunden för EG-ländernas nya valutasamarbete, EMS. Det byggde på fasta inbördes växelkurser och gemensamma stödköp av valutor. Även stater utanför EG fick vara med, men Sverige valde att stå utanför.
Den försämrade bytesbalansen och växande budgetunderskottet förblev Riksbankens huvudvärk och under 1970-talet blev det allt tydligare för riksbanksledningen att det är svårt att lita till regleringar när marknaderna vidgas och öppnas. Men de politiska beslutsfattarna drog sig för följderna av avregleringar.
Fram till 1980-talets början hade Sverige följt med i den internationella ränteutvecklingen, om än med eftersläpning. Sverige dröjde emellertid länge med att anamma inflationsbekämpningen som mål för den ekonomiska politiken. Det blev växelkursen snarare än räntan som fick lösa den svenska stabiliseringspolitikens problem.
Spekulationer om en devalvering av kronan ledde 1981 till en akut valutakris. Riksbanken höjde diskontot till 12 procent och straffräntan för banker som lånade pengar i Riksbanken över en viss nivå till 17 procent, de högsta nivåerna dittills. Samtidigt infördes utlåningstak för banker och finansbolag. I september beslutade Riksbanken om ytterligare en devalvering, denna gång på 10 procent. Efter devalveringen sänkte Riksbanken räntan men behöll affärsbankernas likviditetskvoter så att de tvingades köpa statsobligationer för att finansiera det stora budgetunderskottet, som sommaren 1982 var uppe i 14 procent av BNP.
Efter regeringsskiftet 1982 genomfördes en "superdevalvering" med 16 procent. Till skillnad från de tidigare devalveringarna från 1946 och framåt, då Riksbanken hade spelat en aktiv roll i besluten, var Riksbanken inte delaktig i den nyvalda regeringens planer trots att riksbanksfullmäktige skulle fatta beslutet. Eftersom valresultatet ännu inte hade slagit igenom i fullmäktiges sammansättning hade den avgående riksbankschefen Lars Wohlin utslagsrösten. Wohlin betraktade sig då som tjänsteman, beredd att göra vad som krävdes för att försvara valutareserven.
Även efter denna devalvering fortsatte dock inflationen och lönerna att stiga snabbare i Sverige än i omvärlden och priser och löner hade ätit upp hela effekten av "superdevalveringen" efter bara tre-fyra år.