2017 - KPIF målvariabel för penningpolitiken

KPIF

Riksbankens direktion beslutade att byta målvariabel för penningpolitiken.

När inflationsmålet annonserades 1993 definierades det i termer av den årliga förändringen i konsumentprisindex, KPI. KPI har dock egenskaper som gör att det ibland kan vara problematiskt att använda detta mått som vägledning för penningpolitiken.

Ett skäl är att förändringar av reporäntan, via effekten på hushållens boräntor, får stora och direkta effekter på KPI som inte har med det underliggande inflationstrycket att göra och som dessutom går i motsatt riktning. Med det menas att t.ex. räntesänkningar, som syftar till att få upp inflationstakten, istället sänker KPI-inflationen ytterligare på kort sikt. Eftersom KPI har egenskaper som gör att det inte är en idealisk målvariabel har Riksbanken regelmässigt låtit utvecklingen i andra prisindex än KPI påverka räntebesluten.

KPIF (KPI med fast ränta) har under senare år i praktiken varit viktigare för penningpolitikens utformning än KPI. Tanken har varit att även om räntor går upp ibland och ned ibland så kommer inflationen enligt KPI och KPIF att sammanfalla på lång sikt när räntehöjningar och räntesänkningar tar ut varandra. Vid bytet av målvariabel 2017 tydliggjordes detta genom att inflationsmålet även formellt definieras som att den årliga förändringen i KPIF ska vara 2 procent. Förändringen av målformuleringen ändrade därmed inte hur penningpolitiken bedrivs, men skapade ökad tydlighet om hur Riksbanken tolkar sitt uppdrag att upprätthålla ett fast penningvärde.