1929 - Börskrasch på Wall Street

Den 24 oktober 1929 kraschade börsen på Wall Street i New York. Händelsen markerade slutet på "det glada 20-talet" och blev inledningen till en global depression. Riksbanken leddes av Ivar Rooth.

Börskraschen på Wall Street utlöste en finanskris, som så småningom skakade banker i Österrike och Tyskland och ledde till en global depression. Krisen ledde till att Storbritannien, vars valuta fortfarande var central för den globala handeln, lämnade guldmyntfoten hösten 1931, och Sverige och många andra länder följde efter. Frågan var hur Sverige skulle styra sin penningpolitik när penningvärdet inte längre bestämdes av metallvärdet på guld. Penningvärdet stod i centrum och framför allt var man orolig för ett allmänt prisfall, deflation. Som första centralbank i världen fick Riksbanken därför inhemsk prisstabilisering som mål för penningpolitiken. Det innebar att både inflation och deflation skulle bekämpas.

Samma år som kraschen tog Ivar Rooth (1888–1972) över som riksbankschef. Han föddes i Stockholm, tog juristexamen vid Uppsala Universitet och jobbade innan han kom till Riksbanken på Svenska Handelsbanken och som ordförande i Stockholms taxeringsnämnd.

Rooth fick hantera en ekonomi präglad av Kreugerkraschen 1932  och andra världskriget.

Strax före andra världskrigets utbrott 1939 band Riksbanken den svenska kronan till den amerikanska dollarn istället för det brittiska pundet, som den varit knuten till sedan 1933. Detta eftersom man befarade att pundet skulle påverkas av det annalkande kriget.

Under kriget involverades Riksbanken i den svenska handelspolitiken, bland annat när Riksbanken, med regeringen som säkerhet, ställde ut en kredit på 100 miljoner kronor till Sovjetunionen. Banken slöt också avtal om krediter för Norge och Danmark.

Liksom i många andra länder efter det andra världskriget ledde räntediskussionen mellan Rooth och regeringen till osämja. Medan Rooth ville ha räntehöjningar och åtstramning i den svenska penningpolitiken, ansåg regeringen att man borde vara mycket restriktiv med att höja räntan. De delade uppfattningarna om räntorna ledde till att Rooth hösten 1948 begärde avsked som riksbankschef.

Efter sin tid på Riksbanken var Rooth 1951-56 chef för Internationella Valutafonden, IMF, i Washington DC. År 1951–1961 satt Rooth även med i FN:s pensionsfondsråd innan han avslutade sin karriär 1962.