1957 - Räntekuppen
Utan att informera regeringen i förväg, höjde Riksbanken räntan med en hel procentenhet från 4 till 5 procent. Beslutet vållade en het politisk debatt, men innebar slutet på lågräntepolitiken.
Under tiden efter kriget präglades det svenska finansiella systemet av regeringens lågräntepolitik. Syftet med de låga räntorna var att hålla sysselsättningen uppe och få fart på byggandet. Effekten av lågräntepolitiken blev att ekonomin gick på högvarv och att efterfrågan på krediter blev mycket hög.
Utan möjlighet att ta till räntevapnet för att kyla ned ekonomin införde Riksbanken i stället en mängd restriktioner på bankernas utlåning, bland annat kassareserver på 50 procent och utlåningstak som sänktes år för år. Staten begränsade även enskilda företags rätt att investera sina egna medel genom att införa särskilda investeringsfonder där företagens pengar hölls låsta på konton i Riksbanken.
Under 1957 noterades ett budgetunderskott på 900 miljoner kronor, samtidigt som en oro spreds på valutamarknaden. Det påverkade den svenska kronan negativt. riksbankschef Åsbrink valde att bryta med lågräntepolitiken och höja räntan från 4 procent till 5 procent utan att informera regeringen om förändringen i förväg. Det kallades för räntekuppen. Beslutet fick politiska konsekvenser. Finansminister Gunnar Sträng var mycket upprörd och många inom det regerande socialdemokratiska partiet krävde att Per Åsbrink skulle avgå som riksbankschef. Istället lämnade Per Eckerberg, ordförande i riksbanksfullmäktige, in sin avskedsansökan på regeringens önskan.
Räntekuppen innebar ett tydligt brott mot lågräntepolitiken och i samband med räntehöjningen togs utlåningstaket för affärsbankerna bort och regleringen av sparbankernas och jordbrukskassornas utlåning mjukades upp.
Bostadsfinansieringen underlättades av räntehöjningen eftersom det blev mer attraktivt att äga bostadsobligationer och genom olika typer av regleringar under följande år prioriterades finansiering av bostäder framför andra verksamheter.
Det gjorde det möjligt att bygga miljonprogrammet, men innebar att andra sektorer få svårare att få tillgång till kapital. Statsmakternas detaljreglering kvarstod dock och ökade till och med. Den utgjorde grunden för Riksbankens politik fram till 1980-talets avregleringar.