1901 - Karl Langenskiöld blir riksbankschef

Langenskiöld deltog i arbetet med att ge Riksbanken monopol på sedelutgivning 1897. Han fick mycket uppskattning och det bidrog till att han utsågs till riksbankschef.

Karl Langenskiöld (1857–1925) föddes i Frankrike och växte upp i Finland. Han tog dubbla examina vid universitet i Helsingfors, arbetade under ett antal år vid det finska statssekretariatet i Sankt Petersburg, och doktorerade sedan i nationalekonomi i Helsingfors.

Langenskiöld blev verkställande direktör för Nordiska aktiebanken, en av Finlands största banker. År 1892 rekryterades han till Skandinavbanken i Stockholm där han blev verkställande direktör 1895.

I slutet på 1800-talet tillsattes flera utredningar där Riksbanken, de politiska partierna och affärsbankerna ville klargöra vilken ställning Riksbanken skulle ha i det svenska systemet. Langenskiöld medverkade i den tredje och sista statliga bankkommitté som tog fram strategin och lade grunden till att Riksbanken, i och med den nya riksbankslagen 1897, fick monopol på att ge ut sedlar. Nu kunde Riksbanken definieras som en modern centralbank. Under arbetet i bankkommittén hade Langenskiöld visat sig vara mycket kunnig och hans åsikter värderades högt. Det bidrog till att han 1901 utsågs till riksbankschef.

Under Langenskiölds första tid rådde högkonjunktur. Den var delvis kopplad till den finansiella utveckling som skett under slutet på 1800-talet och början på 1900-talet med växande infrastruktur och ett stort antal nyetablerade banker. Konjunkturen slog dock om. Men med riksbankschef Karl Langenskiöld i spetsen agerade Riksbanken för första gången som en modern centralbank och redde ut krisen.

Under sin tid som riksbankschef arbetade Langenskiöld målmedvetet för att skapa en Riksbank som i högre grad var oberoende av den politiska påverkan som närheten till riksdagen innebar. Efter att förlorat en längre tids strid för att de högre posterna i Riksbanken främst skulle tillsättas med personer som var meriterade för tjänsten, avgick Langenskiöld 1912. Ett par år senare blev han ledamot i riksdagens första kammare och ledamot i stadsfullmäktige i Stockholm.