1992 - Räntan 500 % - Kronan flyter
Under hösten 1992 höjde Riksbanken räntan till 500 procent för att försvara kronan. Försvaret lyckades inte och kronkursen släpptes fri.
Den dramatiska utvecklingen hade sitt ursprung i det tidiga 1990-talets kraftiga internationella lågkonjunktur och bieffekterna av den tyska återföreningen. I början av 1990-talet ledde den tyska återföreningen och inväxlingen av Ostmark mot D-mark till kursen 1:1 till påfrestningar på valutaarrangemangen i Europa. Medan ekonomin i USA och övriga Europa gick på lågvarv var tillväxten och inflationen i Tyskland hög. Det gjorde att landet höjde räntorna och att utländskt kapital sökte sig till Tyskland.
Sverige var dåligt förberett för den internationella konjunkturnedgången och valutastormarna. Konkurrenskraften var kraftigt nedsatt och det finansiella systemet i gungning. Nedgången förstärktes av en skattereform som gjorde hushållen långt mer räntekänsliga än tidigare. Realräntan steg från 1–2 procent 1991 till tidvis över 10 procent året därpå.
Avregleringarna och den ökade belåningen bidrog också till bank- och finanskrisen under början av 1990-talet. I Sverige gick fastighetsbolag omkull och bidrog till en bankkris. Finanspolitiken hade inte varit tillräckligt stram, vilket bidrog till att ekonomin blivit överhettad med hög inflation och försvagad konkurrenskraft. Den svenska kronan drabbades av återkommande spekulationsvågor.
Riksbanken fokuserade först på att försöka behålla värdet på den svenska kronan. Tidigt på hösten 1992 försökte Bengt Dennis, Riksbanken och regeringen stoppa valutautflödet för att hålla den fasta växelkursen stadig. Det räckte inte. Efter flera räntehöjningar under en veckas tid, i ett sista försök att stoppa utflödet, höjde Riksbanken den 16 september 1992 marginalräntan till 500 procent.
Tre dagar senare presenterade regeringen och den socialdemokratiska oppositionen ett gemensamt krispaket. Riksbanken sänkte åter räntan, till 50 procent. Efter ett andra krispaket sänktes räntan ytterligare, till 24 procent. Det stillade marknaden något och man kunde stegvis sänka marginalräntan till 11,5 procent under senhösten 1992.
Trots räntesänkningarna upphörde inte oron kring den svenska kronan på den finansiella marknaden. Förtroendet för kronans värde var i stort sett förbrukat. Miljontals kronor fortsatte att strömma ut ur landet eftersom investerarna valde andra valutor framför den svenska.
Varken Riksbanken eller regeringen kunde i längden undvika det som de under fler års tid försökt förhindra. Den 19 november upphävdes den fasta växelkursen och den svenska kronan tilläts flyta. Det skulle ta många år för det svenska samhället att återhämta sig efter detta.
Krisen ledde dock till insikter som gjorde att Riksbankens oberoende ställning stärktes och inriktningen ändrades. Inflationstakten saktade äntligen ned. Krisåren innebar också att ramarna för budgetprocessen lagfästes och att det allmänna pensionssystemet lades om. Dessa förändringar och reformer gjorde Sverige avsevärt bättre rustat för framtida kriser.