1993 - Riksbanken fastställer inflationsmål

Med rörlig växelkurs var prisstabilitet det övergripande målet för penningpolitiken. Riksbanken preciserade målet till 2 procents inflation med ett toleransintervall på +/– 1 procentenhet.

I och med att inflationsmålet infördes 1993 konkretiserade Riksbanken vad ett fast penningvärde, eller prisstabilitet, skulle innebära: en årlig förändring av konsumentprisindex (KPI) med 2 procent, +/– 1 procentenhet. Att man valde just 2 procent berodde bland annat på att inflationen hade växlat ned till 2 procent, vilket bedömdes vara i linje med prisstabilitet i ett europeiskt perspektiv.

Att inrikta penningpolitiken mot låg inflation, eller prisstabilitet, var ingen ny tanke. Den diskuterades faktiskt redan av den kände svenske nationalekonomen Knut Wicksell år 1898, då han höll ett föredrag om "Penningräntans betydelse för varupriser". Han föreslog att penningpolitiken borde inriktas på prisstabilitet.

Drygt trettio år senare, när Sverige tvingades lämna guldmyntfoten i september 1931, deklarerade den svenska regeringen och Riksbanken att målet för penningpolitiken skulle vara att "med till buds stående medel bevara den svenska kronans inhemska köpkraft". Riksbanken blev med detta steg den första centralbank som öppet gjorde prisstabilisering till norm för penningpolitiken. Målet föll dock bort i samband med andra världskrigets prisregleringar. De efterföljande årtiondena var penningpolitiken i hög grad underordnad finanspolitiken.

Riksbankens uppdrag att bevara penningvärdet och utvecklingen mot ett tydligt inflationsmål bekräftades i den nya Riksbankslagen.