Det är svårt att göra prognoser när förutsättningarna drastiskt ändras. Det är tydligt när vi studerar tio centralbankers inflationsprognoser för inflationen 2021 och 2022. Vi observerar stora prognosfel över hela linjen – särskilt för 2022. Varken centralbankerna eller andra prognosmakare förutsåg hur snabbt inflationen skulle stiga och inflationsprognoserna uppvisade följaktligen stora prognosfel.

Enkla mått som sammanfattar prognosfel visar att Riksbankens prognosförmåga för 2021 står sig väl men att den för 2022 inte var bäst – men inte heller sämst. Inflationen steg relativt sent i Sverige och Riksbanken justerade inte prognoserna tillräckligt mycket i slutet av 2021 och i början av 2022. Prognosfelen för inflationen 2022 blev därför relativt stora under den här perioden. Slutsatsen i Hassler, Krusell och Seim (2023) att Riksbanken borde ha höjt beredskapen när inflationen började stiga i omvärlden är alltså en relevant kritik om man ser till endast dessa två prognostillfällen.

De enkla måtten som sammanfattar prognosfel jämför inflationsmålsvariabler som har olika egenskaper. Vissa länder är till exempel mer beroende av eluppvärmning, medan andra kan vara mer känsliga för utbudsstörningar. Andra länder har närmare kopplingar till Ukraina och kan därmed ha påverkats mera direkt av kriget. Ett sätt att ta hänsyn till dessa skilda förutsättningar är att standardisera prognosfelen. När vi gör det visar det sig att ”prognostävlingen” blir i princip oavgjord.

Man kan avslutningsvis notera att det vi studerar är genomsnittet av inflationsprognoserna för 2021 och 2022. Det kan vara så att en utvärdering av prognoser för enskilda kvartal eller vissa prognosperioder skiljer sig från de resultat vi presenterar i den här kommentaren. Olika angreppssätt kan också ge något olika resultat och studien ska alltså inte tolkas som Riksbankens samlade bedömning, eller utvärdering, av vare sig den egna prognosförmågan eller andra centralbankers.