Hur inflationen utvecklas bestäms i slutänden av penningpolitiken. Men inflationen påverkas kontinuerligt av konjunkturella och strukturella krafter som centralbanken ständigt måste beakta. Exempel på det senare är globaliseringen och digitaliseringen som haft en dämpande inverkan på inflationstrycket de senaste decennierna.

Om klimatomställningen inledningsvis leder till ett högre inflationstryck och stigande inflation så uppkommer en utmaning för penningpolitiken: Att upprätthålla förtroendet för inflationsmålet till så låga kostnader, i form av lägre efterfrågan, produktion och sysselsättning, som möjligt.^[7] För en diskussion om de penningpolitiska utmaningarna, se till exempel Schnabel (2022). Tiden spelar här en central roll: Ju längre inflationen får vara hög, desto större är risken att de påverkar förväntningarna långsiktigt, och desto större blir då de realekonomiska kostnaderna för att få ned inflationen igen.

En specifik utmaning är alltså att försöka avgöra i vilken utsträckning inflationen kommer att öka varaktigt. Om de långsiktiga inflationsförväntningarna inte stiger, det vill säga att ekonomins aktörer ser prisökningarna som mer övergående, kan penningpolitiken lättare bortse från dem och avstå från att motverka dem med en stramare politik. Att bedöma hur högre energipriser och negativa utbudseffekter på sikt påverkar inflationen är i sig ingen ny utmaning, utan något som penningpolitiken alltid har behövt hantera från tid till annan.

En möjlighet är också att investeringarna i ny teknik görs så snart och blir så omfattande att deras effekt på efterfrågan i ekonomin inte bara dämpar utan också dominerar den negativa utbudseffekten som uppstår när koldioxidintensiv teknik avvecklas. I ett sådant scenario blir nettoeffekten på aktivitetsnivån i ekonomin positiv och den högre inflationen blir i stor utsträckning efterfrågedriven.^[8] Se Schnabel (2022). Avvägningen för penningpolitiken blir då lättare i och med att en stramare penningpolitik är motiverad för att dämpa både inflationen och efterfrågan.

Det bör understrykas att även om klimatomställningen skulle ge upphov till en bredare ökning av inflationen så är en sådan utveckling i ett avseende lättare att hantera än när inflationen varaktigt blir för låg. Sedan den globala finanskrisen har det i många länder funnits problem med att nå upp till inflationsmålet. Ett skäl är att den globala reala jämviktsräntan har fallit till historiskt låga nivåer. Drivkrafter bakom denna utveckling som ofta lyfts fram är demografiska faktorer och ett högt globalt sparande, det vill säga förhållanden som penningpolitiken inte kan påverka.^[9] Se till exempel Lundvall (2020). En konsekvens har blivit att även centralbankernas styrräntor har behövt sänkas till allt lägre nivåer. Men det finns en gräns hur långt styrräntan kan sänkas och den har i många länder länge legat på eller nära denna nedre gräns. Det har därför varit svårt att göra penningpolitiken tillräckligt expansiv. När det gäller att motverka alltför hög inflation genom att höja styrräntan finns inte någon motsvarande restriktion.