I Riksbankens redovisning av det finansiella resultatet delas avkastningen från obligationerna in i två delar. Den ena delen är en periodisering av löpande ränteintäkter som sprider ut avkastningen som Riksbanken får om obligationerna hålls till förfall, jämnt över hela löptiden. Den andra delen av avkastningen är förändringar i obligationernas marknadsvärde som tillåts påverka det redovisade resultatet under den aktuella perioden. Den andra delen kan hanteras på olika sätt med olika redovisningsprinciper.

Med en redovisningsprincip som fullt ut marknadsvärderar alla tillgångar, så skulle den totala värdeförändringen under ett år räknas in i årets resultat vid årsbokslutet. Ett år med gynnsam värdeutveckling för centralbankens tillgångar skulle innebära en finansiell vinst, medan ett år då värdet sjunker skulle leda till en finansiell förlust. Eftersom Riksbanken har tillgångar som tenderar att variera mycket i värde, till exempel obligationer med lång löptid och tillgångar prissatta i utländsk valuta, skulle en sådan redovisningsprincip ge ett redovisat resultat som varierar kraftigt från år till år.

En annan typ av redovisningsprincip bortser helt från förändringar i tillgångarnas marknadsvärde och bygger istället fullt ut på periodiserade ränteintäkter och anskaffningsvärdet för obligationerna.^[10] Exempel på centralbanker som använder denna typ av bokföring är Federal Reserve och Bank of England. Ofta särredovisas marknadsvärden och eventuella orealiserade värdeförändringar, men de påverkar inte den officiella redovisningen. Med en sådan redovisningsprincip ger det redovisade resultatet väldigt lite information om vad resultatet skulle bli om tillgångarna skulle säljas innan de förfaller. Den innebär en betydligt mer jämn utveckling av det finansiella resultatet över tiden, bortsett från effekterna av eventuella försäljningar innan obligationerna förfallit.

Riksbanken använder sig av redovisningsregler som följer Europeiska centralbankssystemets (ECBS) riktlinjer.^[11] ECBS redovisningsriktlinjer ger även möjlighet att bokföra penningpolitiska tillgångar till så kallat ”upplupet anskaffningsvärde”, vilket innebär att innehavet inte marknadsvärderas. Riksbanken har dock valt att inte använda den möjligheten. Dessa riktlinjer kan ses som en kombination av de två redovisningsprinciperna beskrivna ovan. De utgår från en marknadsvärdering av tillgångarna men där variationen i tillgångspriserna inte får fullt genomslag på det redovisade resultatet. Om marknadsvärdet på en tillgång understiger anskaffningsvärdet (justerat för de periodiserade ränteintäkterna) vid ett årsbokslut, så redovisas värdeskillnaden som en förlust på årets resultat och anskaffningsvärdet skrivs ned till rådande marknadsvärde.^[12] Det är i praktiken som om Riksbanken skulle sälja av tillgången och därmed realisera förlusten, för att direkt därefter köpa tillbaka samma tillgång till rådande marknadspris. Om marknadsvärdet på en tillgång däremot överstiger det justerade anskaffningsvärdet så påverkas inte årets redovisade resultat. Tillgångarna marknadsvärderas fortfarande på balansräkningen men en motsvarande post bokförs på skuldsidan i form av ett så kallat värderegleringskonto (se faktaruta). Det finns alltså en asymmetri i hur förändringar av marknadsvärdet påverkar Riksbankens finansiella resultat.

Källa: Riksbanken

Sjunkande marknadsvärde får snabbt genomslag på resultatet

Under 2022 har obligationsräntorna stigit snabbt och marknadsvärdet på Riksbankens svenska obligationer har sjunkit. Under årets första fyra månader har Riksbanken gjort en orealiserad förlust på 38 miljarder kronor, där en värdeförlust på 64 miljarder kommer från ränterelaterade priseffekter (43 miljarder på det penningpolitiska obligationsinnehavet och 21 miljarder på obligationer i valutareserven) men där förlusten motverkas av 16 respektive 9 miljarder från positiva valutakurs- och guldvärdeeffekter. Se både förändringen i marknadsvärden och nivån på värderegleringskonton i Tabell 1. Om räntorna och därmed tillgångspriserna skulle ligga kvar på dessa nivåer resten av året kommer årets redovisade resultat därmed att påverkas negativt, eftersom de orealiserade värdeförlusterna (negativa värderegleringskonton) leder till nedskrivningar. En tänkbar sådan utveckling redovisas som ett scenario i avsnitt 2.2 nedan.

En nedskrivning kan liknas vid att Riksbanken säljer och genast köper tillbaka tillgången i fråga till rådande marknadspris. En orealiserad förlust förs därmed till resultaträkningen, som om vi faktiskt hade sålt och realiserat förlusten. Men nedskrivningen innebär också att det ursprungliga anskaffningsvärdet på tillgången ändras till det aktuella marknadsvärdet, som om vi hade köpt tillbaka tillgången i fråga till det aktuella marknadspriset. Det innebär å andra sidan att den väntade och periodiserade ränteintäkten för tillgången framöver kommer att vara högre än tidigare, eftersom den reflekterar den högre marknadsräntan. Riksbankens ränteintäkter under obligationernas återstående löptid blir därför, rent bokföringsmässigt, högre och påverkar framtida redovisade resultat positivt (allt annat lika).^[15] För obligationer med givna kassaflöden som hålls till förfall är den totala avkastningen också given. En nedskrivning, på grund av högre marknadsränta och lägre värde på obligationen, leder bara till att avkastningen under återstående löptid omfördelas. Den negativa resultateffekt som nedskrivningen leder till motsvaras helt av de högre återstående ränteintäkterna från obligationen, vilket gör att avkastningen om man håller obligationen till förfall är oförändrad och enbart beror på anskaffningskostnaden (köpräntan). Detta kan då motverka en högre löpande räntekostnad som uppstår på grund av att styrräntan också blir högre.

Med den redovisningsprincip som Riksbanken har valt så leder stigande marknadsräntor och sjunkande obligationspriser till en förhållandevis stor förlust under det redovisningsår då förändringen inträffar. Därefter utvecklas resultatet mer normalt, även om Riksbankens styrränta och räntekostnader för inlåningen stiger. Vi kan därför förvänta oss att en del av den initiala och stora förlusten kan komma att delvis motverkas av vinster de efterföljande åren.

Om man istället skulle använda den redovisningsprincip som bortser från marknadsvärdering och helt lutar sig mot att periodisera framtida ränteintäkter så skulle det slutgiltiga aggregerade resultatet bli detsamma som med den redovisningsprincip som Riksbanken valt. Effekterna av högre räntor kommer dock fördelas annorlunda över tidsperioden. Istället för att slå fullt ut på ett enskilt års redovisade resultat så påverkas resultatet negativt av oförändrade ränteintäkter men högre periodiserade räntekostnader, på grund av den högre styrräntan, under alla återstående år av innehavets löptid (om obligationerna hålls till förfall). Som nämnts ovan använder sig en del andra centralbanker av denna princip.