I likhet med de flesta andra centralbanker fokuserar Sveriges riksbank på att hålla inflationen låg och stabil eftersom det skapar goda förutsättningar för en gynnsam ekonomisk utveckling. Riksbankslagen definierar penningpolitikens uppgift men riksdagen har delegerat till Riksbanken och dess direktion att självständigt bestämma exakt hur målet ska formuleras och på vilket sätt detta ska uppnås.^[2] Den nya riksbankslagen som väntas träda i kraft vid årsskiftet 2022/2023 innebär här en förändring, eftersom riksdagen framöver formellt ska godkänna den föreslagna målnivån. När inflationsmålet infördes 1993 preciserades målet som att den årliga förändringen av inflationen ska vara 2 procent, och sedan september 2017 använder Riksbanken konsumentprisindex med fast ränta, KPIF, som målvariabel. Riksbanken bedriver en flexibel inflationsmålspolitik. Det innebär att samtidigt som penningpolitikens överordnade uppgift är att uppfylla inflationsmålet så ska man också stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå en hållbar tillväxt och hög sysselsättning. Det finns inget generellt svar på hur snabbt inflationen bör föras tillbaka till 2 procent om den avviker från målet.^[3] Penningpolitiken påverkar realekonomin och inflationen genom olika kanaler vilket innebär att olika mekanismer verkar samtidigt. En del påverkar inflationen ganska direkt medan andra tar längre tid. Hur snabbt inflationen kan föras tillbaka till målet beror bland annat på hur långt ifrån inflationen är i utgångsläget. I allmänhet har penningpolitiken anpassats så att inflationen ska vara nära målet på två till tre års sikt. Därför publicerar Riksbanken också sina prognoser på denna horisont.