Vid de penningpolitiska mötena fattar direktionen beslut om vilken penningpolitik man bedömer är lämplig för att stabilisera inflationen vid målet på 2 procent. För att styra marknadsräntor med kort löptid är reporäntan det huvudsakliga penningpolitiska verktyget. Dessa korta marknadsräntor påverkar i sin tur andra marknadsräntor, som till exempel räntor med längre löptid. Riksbanken kan också använda andra verktyg, däribland köp av olika slags finansiella tillgångar. De senaste decenniernas låga globala ränteläge, med styrräntor som av centralbankerna bedömts vara nära sina effektiva nedre gränser, har gjort det mer utmanande att uppfylla de penningpolitiska målen. Detta är en viktig anledning till att Riksbanken och flera andra centralbanker även har vidtagit andra penningpolitiska åtgärder, som att köpa olika typer av finansiella tillgångar. Sådana värdepappersköp pressar normalt ner marknadsräntorna på obligationer med längre löptid. Riksbankens obligationsköp har dock medfört att räntor fallit även för kortare placeringshorisonter.^[10] Se Erikson (2021).

När hushåll och företag fattar sina beslut om konsumtion och investeringar är, utöver dagens räntor, även förväntningar om framtida räntenivåer viktiga. Genom att kommunicera hur reporäntan och andra penningpolitiska åtgärder troligen kommer att utvecklas kan centralbankerna påverka förväntningarna och bidra till förutsägbarhet i penningpolitiken. Riksbanken publicerar därför prognoser över reporäntan och värdepappersköp.^[11] Ett annat viktigt skäl till att Riksbanken 2007 började arbeta med prognoser för reporäntan var att förbättra det interna arbetet - effekterna av olika penningpolitiska alternativ kunde lättare analyseras och illustreras. Prognoserna och den penningpolitiska avvägningen hängde ihop på tydligare sätt än tidigare. Se Sveriges riksbank (2017).