Finanskrisen kring 2008 drev fram likviditetskrav på bankerna genom två mått, LCR och NSFR, som arbetades fram internationellt inom Baselkommittén. Dessa mått är viktiga för att mäta likviditetsrisk, men de är inte heltäckande.

LCR och NSFR visar likviditetsrisken genom att fokusera på hur bankernas tillgångar och skulder förfaller vid respektive två givna tidsfickor. I denna studie visar vi att bankernas likviditet är bättre kring dessa två specifika tidsfickor, jämfört med många andra tidsfickor. Detta skulle kunna bero på att bankerna har förbättrat sin likviditet i just de två aktuella tidsfickorna utan försämring i övriga tidsfickor. Det skulle också kunna innebära att bankerna har omfördelat likviditetsrisken mellan olika tidsfickor och nu tar mer likviditetsrisk i de övriga tidsfickor jämfört med tiden innan likviditetskraven i LCR och NSFR.

Som ett komplement till de två existerande likviditetsmåtten bör därför likviditetsrisken även mätas genom att studera hur tillgångar och skulder förfaller för alla tidsfickor i framtiden. Detta görs idag bäst genom rapporten för löptidsmetod (eng. maturity ladder) som alla banker inom EU, enligt tillsynsförordningen, är skyldiga att rapportera till tillsynsmyndigheterna. Riksbanken har utifrån denna rapport definierat ett nytt mått, Deposit Loss Capacity (DLC). Med detta mått beräknas när, det vill säga vid vilken tidsficka i framtiden, en banks största likviditetsrisker infinner sig. Måttet beräknar också hur mycket uttagsanstormning en bank klarar av i denna tidsficka. Riksbanken följer nu detta mått och kan konstatera att det finns storbanker i Sverige som under vissa månader före pandemin enligt detta mått uppvisade betydligt högre likviditetsrisk än övriga storbanker, trots att de internationella måtten inte uppvisade några påtagligt större likviditetsrisker än de andra storbankerna. Utfallet i måttet kan snabbt ändras, och därför är det viktigt att myndigheter och bankerna själva bevakar vilken likviditetsrisk bankerna tar enligt ett mått som DLC.