Likviditetsmåtten LCR och NSFR definierar en likviditetsreserv, det vill säga de tillgångar som antas kunna generera likviditet omedelbart, oavsett löptid. Ett exempel är en statsobligation som kanske har flera års löptid men ändå betraktas som likvid eftersom det finns goda möjligheter för banken att omedelbart omvandla den till likviditet. Huruvida en tillgång är likvid eller inte i dessa mått är nära korrelerat med kreditrisken. Om kreditrisken är tillräckligt låg anses tillgången vara likvid. En anledning till detta är att centralbankerna till större del utgår från kreditrisken när de avgör vilka tillgångar som bankerna får pantsätta för att kunna låna av centralbanken.

En effekt av att definiera en tillgångs likviditet med hjälp av kreditrisker är att löptiden på en tillgång får mindre betydelse för dess likviditet. Som tidigare nämnts så kan dock löptiden vara av betydelse, exempelvis för mindre beroende mot centralbank, och därför utgår DLC-måttet från löptiden för att bedöma en tillgångs likviditet trots att tillgångar som är pantsättningsbara i en centralbank är mer likvida än vad dess löptid anger. DLC är en bra utgångspunkt för att analysera likviditetsrisker då måttet är relativt enkelt och bygger på få antaganden. Utifrån detta går det sedan att göra justeringar i DLC-måttet för att ytterligare förstå likviditetsrisken i en bank.

Om DLC-måttet justeras så att alla tillgångar som enligt LCR är likvida, betraktas som likvida från dag ett oavsett löptid innebär det ändå att tidsfickorna för lokala maximum och minimum inte förändras i Diagram 4. Kurvan förskjuts uppåt men formen består. Därmed kvarstår slutsatsen att bankerna optimerar sin likviditetsposition utefter dessa mått.