Turbulens på finansiella marknader kan medföra att banker blir ovilliga att ta motpartsrisk och därför undviker att låna ut till varandra. Detta kan leda till likviditetsbrist hos en eller flera banker, som då kan få svårt att klara sina betalningsåtaganden och därmed riskerar att fallera. Problem kan då sprida sig till andra banker, eftersom bankerna har betydande kopplingar till varandra. Centralbanker kan visserligen tillföra likviditet i syfte att rädda en eller flera banker, så att den finansiella stabiliteten upprätthålls. Men förtroendet kan ändå redan vara förlorat för denna eller dessa banker. Denna förtroendeförlust kan bli väldigt kostsamt för samhället.

Om centralbanker tillför likviditet till en bank kan det stärka marknadens förtroende för banken. Samtidigt kan centralbankens extraordinära tillförsel av likviditet i sig utgöra en negativ signal till marknaden. Detta kan spä på oron ytterligare, om marknadsaktörerna tolkar agerandet som en indikation på att situationen för banken är värre än de tidigare trodde.

Oavsett hur marknaden skulle reagera är det av stor vikt att banken och marknaden som helhet kan stå på egna ben, inte minst med tanke på den så kallade moraliska risken (eng. moral hazard) hos bankerna. Om en bank vet att centralbanken alltid ställer upp, ökar risken att banken tar större likviditetsrisker. Bankens behov av att kunna stå på egna ben gäller framför allt i det kortare tidsperspektivet, så att de åtminstone kan överleva tills eventuella åtgärder från myndigheter ger verkan.

Idag följer Riksbanken bland annat de stora bankernas nivåer på de legala likviditetsmåtten Liquidity Coverage Ratio (LCR) och Net Stable Funding Ratio (NSFR).^[2] LCR och NSFR definierades i Basel Committee on Banking Supervision (2013) respektive Basel Committee on Banking Supervision (2014). Via dessa mått ställer den europeiska tillsynsförordningen (CRR I och II) krav på bankerna. Dessa mått är i praktiken två olika typer av stresstester som fokuserar på tidsperioderna 30 dagar respektive ett år. Utöver detta gör Riksbanken egna stresstester på enskilda banker. Alla dessa stresstester, legala och interna, visar hur en enskild bank skulle klara en specifik stressad situation som utgår från en mängd specifika antaganden. Dessa mått och stresstester är viktiga, men ger inte en fullständig bild av vilken likviditetsrisk bankerna och marknaden som helhet löpande utsätter sig för.

Syftet med denna ekonomiska kommentar är därför att beskriva ett kompletterande sätt att mäta likviditetsrisken i banker. Analysen görs främst genom att mäta hur löptiden på skuldsidan matchar löptiden på tillgångssidan, för alla tidsperioder. Genom att studera detta kan Riksbanken bland annat beräkna när, det vill säga i vilken tidsficka^[3] Tidsficka definieras som ett tidsintervall i framtiden där ett kontrakterat flöde kan uppstå, exempelvis om fem till sex månader. i framtiden, de största likviditetsriskerna infinner sig för enskilda banker men också för hela det svenska banksystemet. Detta är ett av flera viktiga underlag för Riksbanken vid bedömningar av olika bankers likviditetsrisker och vid rekommendationer till nya regelverk. Det är också ett viktigt underlag när Riksbanken avgör om och i sådant fall hur mycket likviditet som behöver tillföras systemet eller en enskild bank i en krissituation.

I avsnitt 2 diskuterar vi kort varför likviditetsrisk regleras och beskriver de två inter-nationella likviditetsmåtten LCR och NSFR. I avsnitt 3 presenteras det nya likviditetsmåttet Deposit Loss Capacity (DLC) samt vilken påverkan LCR och NSFR har haft på bankerna. I avsnitt 3 presenterar vi även hur de fem storbankerna i Sverige ligger till enligt det nya måttet. I avsnitt 4 sammanfattar vi i en avslutande kommentar.