Klarar bankerna stora utflöden av inlåning? Bedömning enligt nytt likviditetsmått

Nytt likviditetsmått mäter bankernas kapacitet att klara utflöden av inlåning

Till rapportens startsida
Nytt likviditetsmått mäter bankernas kapacitet att klara utflöden av inlåning

Deposit Loss Capacity

Publicerad: 9 maj 2022

Ett nytt, alternativt likviditetsmått framtaget av Riksbanken är Deposit Loss Capacity (DLC). Det baseras på de tidpunkter när en banks tillgångar och skulder enligt kontrakten kommer att förfalla till betalning och skapa kassainflöden respektive kassautflöden. Detta är möjligt att beräkna på ett harmoniserat sätt för samtliga banker inom EU sedan mars 2018, tack vare rapporten för löptidsmetod (eng. maturity ladder) som sedan dess ingår i den europeiska tillsynsförordningens rapporteringskrav[11] Rapporten ska skickas in en gång i månaden, med sista dagen i respektive månad som avstämningsdatum, se EU (2017). , se Figur 1 i Appendix.

Diagram 1, 2 och 3 åskådliggör utgångspunkten för hur DLC beräknas. Graferna är ett typexempel som visar på hur en hypotetisk svensk storbanks kassaflöden kan se ut i miljarder kronor. I Diagram 1 illustreras hur bankens tillgångar förfaller och således genererar kassainflöden över tiden. Exempelvis när löptiden för de lån banken har gett ut går ut eller amorteras ner och banken får ett kassainflöde. Tillgångar som enligt kontrakt alltid är tillgängliga, såsom centralbanksreserver, genererar inflöden redan i den första tidsfickan. Skuldsidan genererar på motsvarande sätt kassautflöden, se Diagram 2.

Om kassaflödena från tillgångar och skulder summeras bildas en graf som visar bankens kumulativa nettokassaflöden, se Diagram 3. Om kumulerade inflöden är större än kumulerade utflöden för en given tidsficka, så stiger grafen och vice versa.

Diagram 1. Typexempel, en svensk storbanks kumulativa kontrakterade kassainflöden från tillgångar (miljarder kronor) Diagram 1. Typexempel, en svensk storbanks kumulativa kontrakterade kassainflöden från tillgångar (miljarder kronor)
Anm. Grafen baseras på fiktiva data.
Diagram 2. Typexempel, en svensk storbanks kumulativa kontrakterade kassautflöden från skulder (miljarder kronor) Diagram 2. Typexempel, en svensk storbanks kumulativa kontrakterade kassautflöden från skulder (miljarder kronor)
Anm. Grafen baseras på fiktiva data.
Diagram 3. Typexempel, en svensk storbanks kumulativa kontrakterade nettokassaflöden från tillgångar och skulder (miljarder kronor) Diagram 3. Typexempel, en svensk storbanks kumulativa kontrakterade nettokassaflöden från tillgångar och skulder (miljarder kronor)
Anm. Grafen baseras på fiktiva data.

Som utgångspunkt i måttet förfaller alla tillgångar och skulder enligt kontrakten, det gäller även exempelvis tillgångarna i en banks likviditetsreserv. Det finns dock ett undantag och det är att inlåning från allmänheten exkluderas och därmed inte genererar några utflöden i Diagram 2 och 3. Det beror på att inlåning till större delen inte har några löptidsbestämda kontrakterade kassautflöden. Med utgångspunkt i bankens lägsta likviditetsposition baserat på de kumulerade nettokassaflödena beräknas i stället hur mycket inlåning en bank teoretiskt skulle klara av att förlora. Den lägsta punkten på grafen i Diagram 3 uppstår vid fem till sex månader, där avståndet ner till noll är 150 miljarder kronor.[12] Notera att kumulativa inflöden är större än kumulativa utflöden för alla punkter på grafen som är över noll (x-axeln). Denna summa relateras därefter till inlåning från allmänheten för att beräkna DLC.[13] Inlåning från allmänheten genereras i rapporten för löptidsmetod via all inlåning (rad 260) exklusive inlåning från kreditinstitut (rad 300), oavsett vilken tidsficka inlåningen är rapporterad i. Tidsbunden inlåning från allmänheten särskiljs således inte från avistainlåning i DLC-beräkningen. Om vi antar att inlåningen är 1 000, ser formeln ut enligt följande:

Formel 1. Deposit Loss Capacity

D e p o s i t   L o s s   C a p a c i t y   D L C = L ä g s t a   k u m u l a t i v a   n e t t o k a s s a f l ö d e I n l å n i n g   f r å n   a l l m ä n h e t e n =   150 1000 = 15 %

Det lägsta kumulativa nettokassaflödet identifieras endast på löptider upp till och med ett år i måttet. Även om det också är viktigt att mäta likviditetsrisker på längre löptider, så har inte rapporten för löptidsmetod tillräckligt många tidsfickor för att kunna mäta nettokassaflöden på ett meningsfullt sätt efter ett år.

Notera att måttet DLC inte är ett scenario, till skillnad från stresstester[14] Stresstester är också ett viktigt sätt att mäta likviditetsrisker. Riksbanken stresstestar bankerna, även då med hjälp av rapporten för löptidsmetod, se Danielsson och Manfredini (2019). . I stället mäter det den underliggande förfallostrukturen på en banks balansräkning. DLC-måttet ger således en indikation på hur stort utflöde av inlåning från allmänheten banken klarar av utan att ny likviditet tillförs, till exempel från marknaden eller centralbanken.

Det är viktigt att ha i åtanke att risken för en bank att råka ut för en uttagsanstormning är en betingad risk, det vill säga den är beroende av någon annan, negativ, händelse eller farhågan att en negativ händelse inträffar. Det är bland annat därför som en bank bör ta små risker, exempelvis vad gäller kreditrisker och affärsrisker. På samma sätt kan det argumenteras för att bankens löptidsrisk, som DLC är ett mått på, också är korrelerad med risken för en uttagsanstormning. En bank som har högre kumulativa nettokassaflöden löper därför mindre risk för en uttagsanstormning än en bank med lägre kumulativa nettokassaflöden, allt annat lika.

DLC-måttet skiljer således på likviditetsrisken i två olika delar av balansräkningen: den löptidsbestämda och inlåningen. Den sistnämnda är korrelerad med den förstnämnda, och därför kan det vara problematiskt att slå samman dessa när likviditetsrisk ska mätas. De internationella likviditetsmåtten, se avsnitt 2.2, och de stresstest som genomförs av banker och tillsynsmyndigheter gör just det (det vill säga slår samman dessa två typer av likviditetsrisker), utan att ta hänsyn till den korrelation som råder dem emellan. DLC utgör alltså en ny metod för att beräkna likviditetsrisk i banker.