Eftersom Riksbankens valutareserv framför allt består av obligationer utgivna av stater innebär det att Riksbanken främst använder länders växthusgasutsläpp i beräkningen av koldioxidavtrycket. Valutareserven består även av obligationer utgivna av regioner (australiska delstater och kanadensiska provinser) och för dessa innehav används respektive regions växthusgasutsläpp i beräkningarna.

Det finns idag ingen global standard för att mäta koldioxidavtryck för en portfölj bestående av obligationer utgivna av länder eller regioner, och de metoder som finns anpassas och finjusteras kontinuerligt. Vanligt är att man beräknar koldioxidavtrycket med en produktionsbaserad metod.^[19] Se NGFS (2021) s. 24. Den mäter utsläppen från alla varor och tjänster som produceras inom landets/regionens gränser under ett år.^[20] För Riksbankens innehav i obligationer utgivna av australiska delstater och kanadensiska provinser används växthusgasutsläpp för respektive region. För regioner används bruttoregionalprodukten (BRP) istället för landets BNP. Måttet förutsätter därmed att ett lands regering och/eller regionala styre är ansvarig för alla utsläpp inom dess jurisdiktion. Detta med tanke på dess roll som verkställande makt med ansvar för styrning av landet/regionen.

Det produktionsbaserade måttet mäter växthusgasutsläppen omräknade till koldioxidekvivalenter i förhållande till bruttonationalprodukten (BNP, värdet på de varor och tjänster som producerats i ett land eller en region) för samma tidsperiod.