Den svenska finansmarknaden 2024

Finansiell infrastruktur möjliggör betalningar

Till rapportens startsida
Finansiell infrastruktur möjliggör betalningar

Transaktioner vid handel med värdepapper

Publicerad: 19 juni 2024

En transaktion med aktier eller obligationer följer i stort sett samma steg som en betalning med flera mellanhänder. Skillnaden är att värdepappershandeln innebär två separata flöden. Förutom att köparen ska föra över av betalningen för värdepappret till säljaren, ska ju också säljaren föra över själva värdepappret till köparen. I Diagram 51 ser du en schematisk bild av värdepappershandeln.

Diagram 51. Exempel på transaktion med finansiella instrument Diagrammet visar hur en transaktion som uppstår vi handel med aktier eller obligationer kan gå till. Diagrammet förklaras i brödtexten.
Källa: Riksbanken.

En värdepapperstransaktion består av tre steg. I det första steget sker själva handeln, då köparen och säljaren meddelar sina köp- respektive säljordrar till en marknadsplats. En mäklare kan assistera genom att antingen hitta en motpart utanför marknadsplatsen eller själv träda in som motpart. Det senare kallas för att transaktionen sker ”over the counter” (OTC). I det andra steget skickas transaktionen till ett avvecklingssystem. Där matchas den, vilket innebär att parternas registreringar av värdepappersaffären kontrolleras för att säkerställa att de överensstämmer. Därefter sammanställs instruktioner för överföringarna. I det tredje och sista steget avslutas transaktionen genom att affären avvecklas. Detta innebär att överföringarna i både betalningsflödet och värdepappersflödet genomförs samtidigt. Det kallas ”leverans mot betalning” eller på engelska ”delivery versus payment” (DvP) och är en metod för att eliminera riskerna i värdepapperstransaktion. Genom att göra så finns det ingen risk att en part betalar för något som den inte får eller att värdepapperet levereras utan betalning.

Transaktioner med derivat har några viktiga skillnader mot transaktioner med aktier eller obligationer. Vid en derivattransaktion ingår parterna ett kontrakt vars värde beror på hur värdet på en underliggande tillgång förändras. Men en sådan transaktion innebär inte nödvändigtvis att det är den underliggande tillgången som byter ägare, vilket är vanligt vid aktie- och obligationsaffärer. Dessutom medför derivattransaktioner att investeraren utsätter sig för en motpartsrisk under en längre tid än vid aktie- och obligationsaffärer. Kontraktet kan ju löpa under flera månader eller år, och under den tiden kan värdet på den fordran investeraren har på sin motpart förändras. Därmed finns en högre risk att motparten inte kan betala som planerat ända tills derivatkontraktet förfaller. Det är också först då som transaktionen avvecklas.

I clearing och avveckling av finansiella instrument kan en central motpart spela en roll. En central motpart bidrar till säkrare marknader genom att gå in som köpare till alla säljare och säljare till alla köpare i genomförda värdepapperstransaktioner. Det innebär att både den som köper och den som säljer får den centrala motparten som sin enda motpart istället för varandra. Genom att använda en central motpart koncentreras därför motpartsrisken till en enda aktör.[111] Motpartsrisken är risken att en motpart ska gå i konkurs innan transaktionen är avvecklad. Diagram 52 och Diagram 53 illustrerar skillnaderna mellan att använda och inte använda en central motpart (förkortas ofta CCP efter engelskans Central Counterparty), både när det gäller storleken på betalningen och antalet betalningar.

Diagram 52. Utväxling av likviditet till följd av värdepapperstransaktioner utan central motpart Diagrammet visar hur utväxlingen av likviditet till följd av en värdepapperstransaktion går till utan att en central motpart används. Utväxling utan en central motpart beskrivs i brödtexten. Diagrammet rekommenderas läsas tillsammans med Diagram 53 som visar hur utväxkling av likviditet går till när en central motpart används.
Källa: Riksbanken.
Diagram 53. Utväxling av likviditet till följd av värdepapperstransaktioner med central motpart Diagrammet visar hur utväxlingen av likviditet till följd av en värdepapperstransaktion går till när en central motpart används. Utväxling med hjälp av en central motpart beskrivs i brödtexten. Diagrammet rekommenderas läsas tillsammans med Diagram 52 som visar hur utväxkling av likviditet går till utan en central motpart.
Källa: Riksbanken.

Om transaktionerna inte clearas hos en central motpart, som i Diagram 52, måste de tre bankerna var och en betala respektive ta emot två betalningar. Sammanlagt blir det sex transaktioner, och utväxlingen av likvider uppgår i exemplet till 135 kronor. Om transaktionen istället clearas hos en central motpart som i Diagram 53, minskar antalet transaktioner till tre, vilket också minskar utväxlingen av likvider mellan deltagarna. Deltagarnas nettoposition gentemot den centrala motparten är skillnaden mellan det totala beloppet var och en skulle ha betalas ut och fått från de andra bankerna utan en central motpart. Detta framgår av tabellen i Diagram 53 och representerar skillnaden per deltagare mellan den sista kolumnen och den sista raden i tabellen i Diagram 52. På detta sätt minskar utväxlingen av likvider till 40 kronor.