En förutsättning för att ekonomin ska fungera och växa är att det finansiella systemet fungerar väl. Man brukar säga att det har tre huvuduppgifter:

• att förmedla betalningar på ett säkert och effektivt sätt
• att omvandla sparande till finansiering
• att hantera olika slags risker.

Att förmedla säkra och effektiva betalningar

Betalningar och andra ekonomiska transaktioner måste kunna ske snabbt, smidigt och säkert för att ekonomin ska fungera effektivt. Det finns idag flera olika typer av betalsätt. När vi handlar i en fysisk butik kan vi exempelvis betala med kort eller kontanter där kortbetalning är det vanligaste betalsättet i Sverige medan kontantanvändningen minskar sedan många år tillbaka. När vi betalar med debetkort, antingen genom att betala med själva kortet eller genom en så kallad kontaktfri betalning genom en mobilapplikation där kortet är inlagt digitalt, involveras genast både vår bank och affärens bank. I fallet med kontantbetalningar har vi troligen tagit ut kontanterna i en bankomat som tillhandahålls av bankerna från ett konto vi har i banken.

Betalningar kan även gå till på andra sätt eftersom marknaden för betaltjänster har utvecklats snabbt under senare år, med lanseringar av många nya tjänster och applikationer. En betalning mellan två privatpersoner görs exempelvis idag ofta med en omedelbar betalning via betalappen Swish. Swish kan vi även använda när vi handlar online, eller så kan vi betala genom andra konsumentkredittjänster som exempelvis ”köp nu betala senare”, vilket är en typ av fakturaköp som tillhandahålls av banker och betaltjänstleverantörer.

En betalning sker i flera olika steg. Först kontrolleras eller auktoriseras den för att sedan clearas i vissa fall och slutligen avvecklas. Kontrollerna innebär att det säkerställs att avsändaren av betalningen är behörig att göra betalningen och att det finns tillräckligt med pengar på avsändarens konto. Clearingen innebär att ett stort antal inkomna transaktioner aggregeras ihop i en så kallad batch, vilken vanligtvis sedan skickas till Riksbankens betalningssystem RIX som hanterar avvecklingen. Avvecklingen är det sista steget i betalningskedjan och innebär att betalningen slutförs. Du kan läsa mer om dessa steg på sidan Fakta - Betalningsprocessen.

Finansiella företag, särskilt banker, spelar en central roll för att betalningar ska kunna ske effektivt där de använder den finansiella infrastrukturen för att hantera kundernas betalningar. Det finns olika typer av finansiella infrastruktursystem som fyller olika funktioner i det finansiella systemet, och som är centrala för att betalningar och handel med aktier och andra finansiella instrument ska kunna genomföras. I avsnittet Finansiell infrastruktur möjliggör betalningar beskrivs olika betalsätt, hur olika betalningar går till och vad den finansiella infrastrukturen gör.

Att omvandla sparande till finansiering

Den finansiella sektorn bidrar även till förmedling av kapital i ekonomin där sparande omvandlas till finansiering. Hushåll och företag har behov av ett långsiktigt sparande. Hushållen behöver till exempel spara för att jämna ut sin konsumtion över tid, så att de har råd att köpa det de behöver även under perioder med studier, semester eller pension. Men de behöver också spara för att kunna hantera oväntade händelser som arbetslöshet, sjukdom eller oförutsedda utgifter. Samtidigt kan hushåll och företag även behöva låna pengar. Hushåll kan till exempel behöva låna för att ha råd med en bostad och unga människor kan även behöva låna för att utbilda sig, och företag kan behöva låna för att finansiera investeringar. I avsnittet Den reala ekonomins behov av finansiella tjänster kan du läsa mer om hur hushållen och företagen sparar och lånar.

Hushåll och företag kan i många fall ha hjälp av en specialiserad mellanhand, en så kallad finansiell intermediär, se Diagram 1, både för att spara och för att finansiera något. På så sätt kan sparande omvandlas till investeringar mer effektivt än om sparare själva skulle leta upp lämpliga investeringar och enskilda företagare själva skulle hitta investerare till sina projekt. Den digitala utvecklingen och sociala medier har dock på senare tid förbättrat möjligheten att skaffa finansiering genom så kallad crowd funding, vilket innebär att en stor grupp individer med små summor finansierar en verksamhet. Det tydligaste och enklaste exemplet på en finansiell intermediär som kan hjälpa till med omvandling är banker, eftersom kunder både sparar hos banker och lånar av dem. De pengar som kunder sätter in på bankkonton brukar kallas bankinlåning. Sparare sätter in pengar hos banker både för att hålla likvida medel för att kunna göra betalningar och för mer långsiktigt sparande.

De pengar som banker får in förmedlas i sin tur till hushåll och företag som behöver låna. Banker är specialister på att värdera och hantera kreditrisker hos de aktörer som de lånar ut till. Med en bank som mellanhand behöver en låntagare inte övertyga långivaren om sin egen eller projektets kreditvärdighet utan det räcker med att övertyga banken. På motsvarande sätt behöver sparare inte bedöma varje låntagares kreditvärdighet, utan det räcker med att vara övertygad om att banken kan sköta sina åtaganden. Banker bidrar därmed till en effektivare förmedling av kapital i ekonomin.

Utöver banker finns även andra finansiella intermediärer som på olika sätt bidrar till att kanalisera sparande till investeringar, men lyder under andra regelverk än banker. De bedriver därmed bankliknande verksamhet utan att vara just banker och brukar ibland benämnas icke-banker (non-bank financial institutions eller bara non-banks på engelska).^[2] Traditionell bankverksamhet infattar att ge ut lån (krediter), ta emot insättningar (inlåning), samt att en bank även behöver vara anslutet till ett så kallat generellt betalningssystem. De kan till exempel vara försäkrings- och pensionsföretag, som förvaltar hushållens pensionssparande, eller fondbolag, som tillhandahåller och förvaltar de värdepappersfonder som hushållen investerar i. Hushåll som eftersträvar högre avkastning på sitt sparkapital än den ränta som bankinlåning ger kan till exempel köpa andelar i sådana fonder. Som kollektiv förvaltar icke-bankerna stora finansiella tillgångar, och har därför stor betydelse för det finansiella systemet. Det finns även riskkapitalbolag (private equity firms på engelska) som investerar i företag som inte är noterade på börsen och vars del av kapitalförsörjningen till den reala ekonomin har ökat. I avsnittet Finansiella företag är viktiga mellanhänder i systemet beskriver vi de olika finansiella intermediärerna i det finansiella systemet närmare.

Diagram 1. Schematisk bild över kapitalförmedling i det finansiella systemet

Det finns fler sätt att omvandla sparande till finansiering. Exempelvis kan det vara förmånligare för vissa företag att vända sig direkt till kapitalmarknaden för att skaffa finansiering, se Diagram 1. Omvänt hjälper denna marknad också både sparare och investerare att hitta intressanta placeringsmöjligheter. Kapitalmarknaden består av kreditmarknaden, eller räntemarknaden som den även kallas, och aktiemarknaden.

På räntemarknaden kan exempelvis stater, kommuner, banker och icke-finansiella företag ta upp lån genom att ge ut obligationer eller penningmarknadsinstrument. Dessa kan beskrivas som löpande skuldebrev som intygar att innehavaren har lånat ut pengar till utgivaren. Utgivaren betalar en ränta till innehavaren samt betalar tillbaka pengarna när lånet löper ut. En utgivare av sådana skuldebrev kallas för emittent. Skillnaden mellan obligationer och penningmarknadsinstrument är att obligationer ges ut med löptider om minst ett år, medan penningmarknadsinstrument löper på högst ett år. Löptiden beror bland annat på under hur lång tid emittenten behöver låna pengar. De som investerar på räntemarknaden är främst stora institutionella investerare som försäkrings- och pensionsföretag samt räntefonder. Vilken löptid investerare föredrar beror bland annat på hur stora risker de vill ta och under hur lång tid de vill placera sina pengar.

Aktiemarknaden är en annan viktig finansieringskälla för många företag. En aktie är en ägarandel i ett aktiebolag. De som äger företaget kan bjuda in fler att bli delägare genom att ge ut nya aktier och erbjuda dessa till försäljning i en så kallad nyemission. Man skiljer mellan privata och publika aktiebolag där endast publika aktiebolag får erbjuda sina aktier till handel på den öppna marknaden, till exempel genom att notera aktierna på en aktiebörs. Ett aktieinnehav har, till skillnad mot obligationer, inte ett på förhand bestämt återbetalningsvärde eller satt förfallodatum. Aktien är istället en evig tillgång där värdet på innehavet ges av den värdering som marknaden gör av företaget. Aktier är alltså inte en lika ”säker” placering som obligationer, men kan å andra sidan ge högre avkastning än en fast ränta om företaget är framgångsrikt.^[3] Även obligationer kan innebära en risk för investeraren, t.ex. risken att utgivaren av obligationerna går i konkurs innan kreditbeloppet hunnit återbetalas. I Appendix kan du hitta mer ingående information om de olika finansiella marknaderna.

Företag och hushåll får oftast tillgång till kapitalmarknaden genom att de ger en bank eller ett värdepappersbolag som har tillstånd att bedriva handel med värdepapper i uppdrag att köpa eller sälja värdepapper för deras räkning (läs mer i avsnittet Värdepappersinstitut). Det är också dessa aktörer som hjälper emittenter att emittera sådana värdepapper på de finansiella marknaderna. När värdepapper emitteras säger man att de ges ut på förstahandsmarknaden eller primärmarknaden. När värdepappret sedan köps och säljs vidare görs det på andrahandsmarknaden eller sekundärmarknaden. Ju fler som följer, analyserar och handlar med ett värdepapper på andrahandsmarknaden desto effektivare bestäms priset, vilket i sin tur ger bättre förutsägbarhet och gynnar prisbildningen på förstahandsmarknaden.

Handeln blir också både tryggare och effektivare om den är standardiserad i stor utsträckning med internationella regler och branschstandarder för den finansiella infrastrukturen. Till denna infrastruktur hör företag som administrerar börser och andra handelsplatser och aktörer som registrerar transaktioner eller går in som centrala motparter i dessa.^[4] Läs mer om centrala motparter och andra företag som är viktiga för den finansiella infrastrukturen i avsnittet Finansiell infrastruktur möjliggör betalningar. Det finns även intermediärer som agerar så kallade marknadsgaranter – ofta större banker – vilket innebär att de tar på sig rollen att ställa köp- och säljpriser på vissa typer av finansiella instrument för att underlätta handeln. Dessutom finns det kreditvärderingsföretag som har specialiserat sig på att ge kreditbetyg på låntagare samt enskilda värdepapper.

Att hantera risker

Det finansiella systemet hjälper även aktörerna att hantera de olika risker de är utsatta för. Hushållen kan exempelvis behöva skydda sig mot villabränder, stölder eller olycksfall med hjälp av skadeförsäkringar som försäkringsbolagen säljer. De kan också behöva säkra sin försörjning efter pensioneringen eller trygga efterlevandes försörjning om någon i hushållet skulle avlida i förtid genom att teckna liv- och pensionsförsäkringar.

Fondbolagen är ett exempel på intermediärer som hjälper hushållen att förvalta sitt sparande på ett effektivt sätt. Genom att skapa portföljer av värdepapper, som brukar kallas värdepappersfonder, och därmed sprida (eller diversifiera) sitt innehav mellan flera olika värdepapper kan fondbolagen minska riskerna jämfört med ett innehav av endast ett eller ett fåtal värdepapper. Det finansiella systemet bidrar alltså inte bara till att förmedla kapital utan även till en effektivare riskhantering.

Många företag behöver även skydda sig mot specifika ekonomiska risker. För vissa icke-finansiella företag kan det exempelvis handla om att skydda sig mot oönskade förändringar i råvarupriser eller valutakurser och finansiella företag som finansierar sig på den globala värdepappersmarknaden behöver ofta skydda sig mot ränte- och valutakursrisker. På de finansiella marknaderna kan företag därför handla med speciella kontrakt som är konstruerade för att hantera sådana risker, så kallade derivatkontrakt. Till sådana derivatkontrakt hör exempelvis optioner, swappar och terminer. Du hittar mer information om derivatmarknaden i Fakta – Derivat.