Länkar mellan kapitalförvaltare och banker
Publicerad: 19 juni 2024
Kapitalförvaltare och banker är starkt ihopkopplade i det finansiella systemet genom en rad olika och ibland komplexa kanaler. I stort kopplas de ihop av att kapitalförvaltarna är viktiga finansiärer för bankerna samt genom repo- och derivatmarknaden. Se Diagram 32 för en schematisk bild över kopplingarna, samt mer ingående förklaringar av dessa nedan.
1. Kapitalförvaltare finansierar bankerna
Kapitalförvaltarna är stora finansiärer av bankerna och står för cirka 10 procent av bankernas finansiering. De äger cirka en femtedel av bankernas emitterade räntebärande värdepapper, en fjärdedel av bankernas noterade aktier och har även en viss bankinlåning, se Diagram 33. Vilken form av finansiering de står för beror på vilken typ av kapitalförvaltare de är. Försäkrings- och pensionsföretag står ofta för delar av bankernas långfristiga finansiering genom att de köper bankernas obligationer. De äger också aktier i bankerna. Räntefonder köper bankernas obligationer men även bankcertifikat. Aktiefonder investerar istället i bankerna genom att de köper deras aktier.[90] Se även Förändringar i det finansiella systemet – vilka blir konsekvenserna?
2. Bankerna finansierar kapitalförvaltare på kort sikt genom repomarknaden
Kapitalförvaltare får även själva viss finansiering från bankerna. Denna finansiering handlar främst om att bankerna tillgodoser deras kortsiktiga likviditetsbehov genom att låna ut till dem genom repomarknaden, se Diagram 34. Det innebär att banken ger ut ett lån under en viss tid i utbyte mot ett värdepapper som säkerhet. När löptiden är slut får banken tillbaka sina pengar, och kapitalförvaltaren sitt värdepapper. På så sätt kan kapitalförvaltarna hantera sina likviditetsbehov utan att köpa och sälja tillgångar som kan generera transaktionskostnader som överstiger kostnaden för att repa dessa. För kapitalförvaltare som pensionsföretag, med betydande åtaganden långt fram i tiden, är det dyrt att äga kontanta medel istället för att ha dem investerade. Möjligheten att låna ut sina värdepapper mot pengar bidrar därför till en mer effektiv kapitalförvaltning för dem.
Kapitalförvaltarna kan också ha ett överskott på likviditet, eller pengar som de inte har hittat en bra placering till, och kan då omvänt låna ut pengarna till bankerna mot värdepapper.
3. Länkar genom valutaderivat
Kapitalförvaltarna investerar en stor andel av sina placeringstillgångar i utländsk valuta. Samtidigt är deras skulder, det vill säga de åtaganden som de har gentemot till exempel pensionssystemet eller försäkringstagare, nästan uteslutande i svenska kronor. Denna skillnad i valuta mellan tillgångar och skulder ger upphov till en valutarisk.[91] Valutarisk innebär risken att göra förluster i det fall att valutakurser utvecklas ofördelaktigt. För att kunna köpa utländska tillgångar och samtidigt minska eller undvika valutarisk väljer kapitalförvaltarna att valutasäkra sina utländska placeringar, främst sina obligationer. Det gör de genom derivatinstrument som valutaswappar, ofta med storbankerna i Sverige som motparter. Lite förenklat kan man säga att kapitalförvaltarna lånar utländsk valuta av bankerna under en viss tid mot att bankerna får svenska kronor i utbyte. En del av de utländska valutorna som kapitalförvaltarna lånar via derivatmarknaden sker dessutom via utländska banker. De svenska kronor som de utländska bankerna får i utbyte lånar de sedan ofta vidare till en svensk bank, vilket stärker kopplingarna genom derivatmarknaden ytterligare.
Försäkrings- och pensionsföretagen samt de statliga AP-fonderna är de största användarna av valutaswappar och ingår dem oftast med några månaders löptid som de förnyar löpande, se Diagram 35. Detta trots att de tillgångar de vill valutasäkra har långa löptider.[92] Varför de ingår valutaswappar på kortare löptider är dels på grund av att det kostar mindre eftersom det bättre motsvarar löptiden som bankerna lånar upp utländsk valuta i, dels att de får en större flexibilitet att justera storleken på sina valutasäkringar. För att bankerna ska kunna erbjuda kapitalförvaltarna utländsk valuta genom valutaswappar lånar de upp utländsk valuta på kapitalmarknaderna. Det gör de bland annat genom att emittera bankcertifikat som ofta köps av utländska penningmarknadsfonder.[93] Mer om kapitalförvaltarna och bankernas sammanlänkningar genom valutamarknaden och riskerna detta medför i Sammanlänkningen mellan försäkringsföretag, AP fonder och banker via valutamarknaden, fördjupning i Finansiell stabilitetsrapport 2020:1 samt Finansiell stabilitetsrapport 2023:2.
4. Länkar genom räntederivat
En annan typ av derivat som kapitalförvaltare och banker ofta handlar med sinsemellan är räntederivat. Dessa används för att justera exponeringen mot räntor i deras verksamhet. Pensionsföretag vill exempelvis ingå ränteswappar där de tar emot fast ränta och betalar rörlig ränta för att öka räntekänsligheten på sina tillgångar, vilket bättre matchar deras långsiktiga pensionsåtaganden.[94] Genom att öka räntekänsligheten med ränteswappar frigör man mer kapital till andra investeringar jämfört med att äga räntebärande tillgångar eftersom ränteswappar har en hävstång. Se Staff memo: Likviditetskrisen i brittiska pensionsfonder ur ett svenskt perspektiv för en beskrivning av hur detta fungerar i mer detalj. Svenska banker erbjuder dessa ränteswappar till pensionsföretagen och står därmed ofta på andra sidan i sådana swaptransaktioner. I Diagram 36 kan du se vilka ränteswappar försäkrings- och pensionsbolagen har ingått fördelat på löptid.
Bankerna har dock även ett eget behov av att byta till sig fast ränta i utbyte mot rörlig ränta, eftersom de ofta finansierar rörliga bolån genom att emittera säkerställda obligationer med fast ränta och vill matcha dessa räntebetalningar. Bankerna ingår då ränteswappar med exempelvis icke-finansiella företag som fastighetsföretag, som vill få rörlig ränta i utbyte mot att betala fast ränta, eftersom de till följd av sina stora lån med rörlig ränta är räntekänsliga.